Singing in the rain

Ibland känns allting bara lite lättare, lite roligare, lite finare och lite bättre. Just nu är en sådan period. Det är lite roligare att jobba, alla personer jag träffar är lite trevligare än vanligt, alla kläder är lite finare, det är lite lättare att träna, det är lite roligare att göra saker. Och så vidare och så vidare.
 
Det känns som att jag är inne i ett sånt där carpe diem-flow, där varenda tanke jag tänker och varenda sak jag säger. gör, fotar skulle kunna få hashtagen carpe diem. Det är en trevlig känsla. Men jag är ju också en periodare, så jag är ganska medveten om att det är en känsla som kommer och går. Jag försöker lära mig att acceptera att det är så saker i livet fungerar. Ibland finns allting där och ibland gör det inte det längre. Just nu är det här och jag njuter av det. Jag går runt med ett fånigt leende på läpparna. Jag snörar på mig mina rosa skor och traskar ut. Jag dricker vin och njuter av lediga dagar under helgen.
 
 
 
Och appropå periodare. Jag sa ju att jag började lyssna på Jessicas och Lovisas pod. Nu har jag gått och köpt deras böcker också. Och så har jag ägnat dagen åt att skriva in i kalendern när och hur jag ska träna. Och så har jag lyssnat på ytterligare några avsnitt. Jag har en vag aning att jag blir lite för beroende av saker lite för enkelt. Och jag har en vag aning om att jag kanske kraschar snart, ångrar att jag gick all in med nya kläder och böcker och planer och mål och gud-vet-vad. Men vad är livet utan lite skarpa svängar fram och tillbaka. Och vad är väl livet utan både lyckanden och misslyckanden, både framgångar och motgångar.
 
 

Vad lite semester kan göra med själen

Sista dagen på semestern är här och den är precis som alla mina andra sista dagarna på semestern brukar vara. Sådär som även sista dagen på året brukar vara. När man tänker på allting som man vill förändra, förbättra, förnya. Det är en ny tid nu, ny period och såklart är det just den här gången jag kommer att lyckas med allting jag drömmer om och livet kommer äntligen att bli perpekt och så vidare och så vidare och så vidare.
 
Jag vet inte varför just hösten är en sådan period. Kanske för att man är så full av sommaren. Nästan lite hög på sommarendorfiner eller något. Oavsett om man har jobbat, pluggat, rest eller gjort absolut ingenting.
 
I år har jag gjort absolut ingenting.

Och med ingenting så menar jag ungefär; vakna - scrolla instagram - äta frukost - promenera - dricka kaffe - promenera lite till - sitta ute en stund - läsa bok - spela spel - äta middag - se på film - sova - börja om igen. I tre långa veckor. Det har varit en bra semester. Jag har fått en förfärlig solbränna, jag har absolut inte gjort någonting av det som stod på min att göra-lista, jag har blivit utvilad och jag har hunnit få ångest både över att inte få jobba och att ha för kort semester.
 
Aldrig är man nöjd, liksom.
 
Det jag skulle komma till var i alla fall att en av alla de där planerna jag har gjort upp i mitt huvud är att börja läsa och skriva igen. Jag saknar att läsa och jag saknar att skriva. Jag vet egentligen inte ens varför jag slutat, och slutat har jag verkligen gjort, men det är som att det inte finns någon inspiration längre. Ingen motivation. Ingen idé om vad jag ens skulle vilja skriva om för allting är bara inrutat i mönster och rutiner och ingenting händer. Även fast det är så jag tycker om det, jag brukar ju längta efter att få börja jobba när jag är ledig bara för att få återgå till mina rutiner, så känns det ändå lite tråkigt på något sätt.
 
Men nu - nu minsann! - nu har jag laddat ned en app för poddar och börjat lyssna på en träningspodd. Den handlar väl i grunden om att få motivation till att komma igång, och hålla igång, träningen i vardagen, men jag tycker att den har fungerat väldigt bra som inspiration till allting. Plötsligt känner jag mig lite motiverad att göra saker igen. Att börja läsa. Att börja skriva. Att börja springa. Att plantera om blommor, skapa något, laga mat och allt sånt där som jag inte alls har haft någon lust att göra på länge.
 
Så nu ger jag den här bloggen ett nytt litet försök. Kanske håller det i sig denna gång.

Mörker utomhus och mörker inuti

Är för tillfället allmänt bitter på livet och orkar ingenting. Läser 175%, har börjat jobba igen, har lägenheten full med flyttkartonger och önskar att någon bara kunde knäppa med fingrarna för att lösa allt. Eller att Mary Poppins kunde komma hit och sjunga lite sånger så att allt tråkigt blev roligt istället.
 
Men tänk så mycket klokare jag kommer vara sen. Och så mycket livserfarenhet jag kommer att ha. När man får städa och sortera saker från olika lådor till nya lådor både på jobbet och hemma så kan man ju inte bli annat än en super-duper-mega-strukturerare.
 
Jag har ett vagt minne av att jag sa att jag skulle ta det lugnt i höst.Har ett vagt minne av att jag sagt detta typ varje termin de senaste åren. Än har jag inte lyckats. Men någon gång i framtiden så gör jag säkert det. Nu blir det spikmatta och te, det kanske kan göra att jag går från att bete mig som en bitter pensionär till en alldeles vanlig 23åring igen.

Snart är det december

Snart är det december och jul igen. Det känns som att åren bara springer förbi utan att man hinner reagera, reflektera. Sådär som alla vuxna sa när man var liten "oj, oj, oj, vänta du bara, nu tycker du att tiden går långtsamt men när du blir vuxen kommer du tycka att åren bara går och går.". Jag tyckte det var lite fånigt då. Kunde inte föreställa mig hur ett år kunde gå snabbare bara för att jag blev äldre. Nu plötsligt är man där själv och förstår precis vad folk menade. Jag har alltid haft ett oerhört bra minne, kunnat placera in händelser på rätt dag, månad och år när de än hände. Nu börjar alltihopa flyta ihop till en enda röra. Minns inte längre vilken jul jag spenderade var, när det nu var jag var utomlands senast, var jag firade min senaste födelsedag eller vilket år som jag tog studenten. Det känns oftast som att allting kunde hänt både i förra veckan men också för tre år sedan. Ibland upptäcker jag till och med att något jag tror hände för ett par tre år sedan egentligen hände typ 2007. Och då kommer jag på att det faktiskt har gått åtta år sedan det var 2007. ÅTTA ÅR. ÅTTA ÅR ÄR TYP HALVA MITT LIV. Tänker mitt huvud då. Och så är åtta år numera en tredjedel av mitt liv och där står jag och fattar ingenting.
 
Hur som helst så startade jag denna snurriga tankegång eftersom jag har gått och längtat efter snö i flera veckor. Idag tittade jag igenom mina gamla sparade bilder från hårddisken och då hittade jag den här bilden på vårt gamla hus. Jag tycker verkligen att den är helt fantastisk. Längtar efter snö och längtar till att kunna rulla i den, pulsa i den, bygga snögubbar av den och åka pulka på den. Jag älskar att bo i ett land med årstider.
 

När man har flyttat alldeles för många gånger

Här om dagen insåg jag att jag har flyttat väldigt många gånger på senaste tiden. Fram till att jag var 20år hade jag inte flyttat en enda gång, jag växte upp och bodde kvar i exakt samma hus från 0 till 20 år. Därefter började det röras runt lite. Jag flyttade första gången hösten 2012. Sedan flyttade jag tillbaka hem våren 2013. Därefter flyttade jag ned till Göteborg hösten 2013, kan väl inte säga att jag bodde särskilt mycket i min lägenhet men jag hade i alla fall alla mina saker där. Våren 2014 flyttade jag igen. Sedan flyttade jag tillbaka till Stockholm under sommaren 2014, men tack och lov behövde jag inte flytta alla mina saker utan bara en resväska för tre månader. Hösten 2014 "flyttade" jag hem till Göteborg igen. Och våren 2015 flyttade jag till en ny lägenhet för jag vet inte vilken gång i ordning. Nu bor jag i alla fall där jag har bott de senaste elva månaderna och nu börjar det äntligen se ut som ett riktigt hem, men alla våra fina saker på fina små platser.

I hallen bor mina tjocktröjor i en vit byrå. Ovanpå byrån bor ungefär en
femtedel av alla mina smycken i små fina askar.
I hallen finns även en början till en fotovägg. Pappa tyckte att fotona
hade passerat sitt bäst före-datum och frågade om jag inte hade
några nytagna bilder av familjen. Men jag tycker om de gamla bilderna.
 
 
Vi har äntligen skaffat oss gardiner i köket! Och hyllan börjar sakta men säkert fyllas med vettiga saker
istället för lådor och kartonger.
 
I köket har vi plats för både blommor och kryddor, Som nu i och för
sig råkar vara döda, men på bilden var de fina och levande!
 
På en bänk i köket står äntligen min kaffebryggare (!) som jag har
saknat i cirka två och ett halvt år. Bredvid står kaffe, te och müssli.
 
I badrummet bor mina stenar som jag plockade på stranden i
Grekland i somras, tillsammans med ljus som matchar
duschdraperierna.
 
I vardagsrummet har vi också skaffat oss gardiner! Och förra veckan möblerade vi om så att en hylla
nu delar av köket och vardagsrummet.
 
I sovrummet har vi finfina blommiga lakan (det kanske är jag som har
valt att vi ska använda dem, men bara kanske) och över oss vakar
tre drömfångare och lite syskon (vilket även det kan vara mitt val,
men återigen bara kanske).
 
Sen var det slut på bilder. Men det kan hända att det kommer lite fler någon gång.

att skriva

Av någon anledning har jag slutat att skriva. Jag vet inte vad som har hänt. Antagligen flyttade jag, glömde alla gamla vanor och skapade mig tusentals nya, små vanor i mitt nya, lilla vardagsliv i min nya, lilla stad. Egentligen är det dumt. För jag tänker så ofta på att jag vill börja skriva igen men det blir aldrig riktigt av. Alla säger alltid att jag gör för mycket, att jag alltid är upptagen och att det aldrig går att få tag i mig. I min värld gör jag aldrig någonting. Så antingen är det min världsbild som är väldigt skev eller så är det alla andra som har fel uppfattning om göra. Hur som helst så har allt det här inneburit att jag inte skriver längre. Och det är så himla, oerhört, vansinnigt, superdupermegatråkigt. För jag älskar att skriva. Jag saknar att skriva. Jag längtar efter att skriva.
 
Jag tycker till och med om det så mycket att när jag väl lyckas ta mig ifrån tentaångesten, som mestadels beror på innehållet i kurserna, så tycker jag att det är fantatiskt roligt att skriva tentor och ibland längtar jag till och med till att kursen ska ta slut så att jag kan få skriva igen. Det. Om. Något. Måste. Ju. Vara. Helgalet. Jag är nog lite galen. Men jag gillar det.
 
Just nu har jag sagt upp det mesta av mitt sociala liv och istället ägnar jag mig åt att plugga 125% första delen av terminen och 175% andra delen av terminen. Jag håller tummarna för att jag ska känna mig lite mer stimulerad. Få utlopp för lite mer av mitt skrivarbehov och kanske även bli lite klokare. Vissa dagar orkar jag knappt tänka på att plugga och andra dagar kan hela min kropp bara brinna av någon slags inre längtan efter att få läsa mer, göra mer, skriva mer, lära mig mer bara för att jag råkat läsa något intressant. Knäpp var ordet, men sådan verkar jag visst vara.

Ni vet det där med måndags tankar

Lite coolt. Jag bara upptäckte sådär av en slump att min lilla blogg fyller sex år idag. Coolt att jag för en gång skull bloggade utan minsta tanke på det. Jag är så himla superdupermegahäftig ibland alltså. Grattis bloggis!

Alltså det här med åsikter

Jag har funderat lite på saker och ting på sistone. Och jag är inte alls insatt och vill väldigt gärna säga att jag inte bryr mig, men samtidigt kan jag inte låta bli att bry mig. För hela mitt facebook-flöde fylls nu för tiden med blogginlägg, artiklar och folks allmänna åsikter och män, patriarkat, feminism och rasism. Och jag är så oerhört trött på detta. Jag vill inte höra massa politik när jag är ledig. Jag är inte intresserad av att sätta mig in djupare än jag redan är insatt. Jag är inte intresserad av folks alla värderingar och åsikter om precis allting hela tiden.
 
Ändå råkar jag på något vis hamna där, där jag sitter och läser dessa eviga artiklar. Ibland är de rätt intressanta, ibland håller jag med om saker och ibland blir jag faktiskt glad. Men allt oftare blir jag bara arg och irriterad. Inte för att jag inte håller med, utan oftare för att folk är elaka. Jag hade hoppats att det skulle lugna ned sig lite efter valet, att folk bara kände ett oerhört stort ansvar för att få folk att "rösta rätt" men det känns som att det har fortsatt precis lika mycket efteråt. Det sorgliga är att det mesta bara är hat. Hat, elaka ord, beskyllningar, skuldbeläggning och sarkastiska inlägg som bara vill visa för andra människor hur värdelösa det är.
 
Nu senast läste jag två blogginlägg, ett som handlade om "de tio värsta typerna av män och varför jag hatar dem" och sen ett annat som handlade om "tio sätt som män har skadat mig på", den senaste har jag faktiskt en länk till, ifall någon vill läsa något som väcker känslor: http://www.arsinoe.se/stora-fortryckardagen-2/
 
Hur som helst så funderade jag lite över detta. Jag tänkte på huruvida jag blivit sårad i mitt liv hittills och jag tror faktiskt att de som sårat mig allra mest är de som stått mig närmast, och de har varit både tjejer och killar. Så jag undrar varför det är så viktigt att definiera huruvida det är en kille eller tjej som har skadat mig är? Så för att sammanfatta det hela lite så har jag funderat över denna Ladys "tio i topp-lista" och känner ungefär såhär:

1. Jag får oftare höra från kvinnor än från män hur en snygg kvinna ska se ut, det är oftare de klassiska tjejtidningarna som visar upp den perfekta kroppen och kommer med bantningstips och jag har aldrig blivit kallad tjock eller ful av någon av mina vänner, familj eller nära personer. Blir man det kanske det är dags att fundera över vilka man väljer att spendera sin tid med.

2. De enda jag någonsin hört uttrycka att de inte känner sig fulländade utan en man vid sin sida är mina tjejkompisar, som har klagat över att de också vill ha ett förhållande. Dock har jag lika ofta hört mina killkompisar säga att de saknar att ha en flickvän, någon att komma hem till, någon att spendera varje dag med. Och aldrig någonsin har jag känt mig ofullständig för att jag varit singel, snarare för att jag saknat mina nära vänner av olika anledningar.

3. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga om den punkten. Nej. Jag har aldrig känt mig lurad i något av mina förhållanden. Och inte sviken heller. Jag gillar dock det klassiska citatet "it takes two to dance a dance", det är sällan bara den enes fel när ett förhållande går snett. Förutom i en del extrema fall förstås.

4. Arbetsfördelningen är väl något jag kan känna igen mig i däremot. Trots det så tycker jag ändå att om jag anser att jag gör för mycket så är det mitt ansvar att ta upp det till diskussion. Tiger man i det tysta (vilket jag är väldigt bra att göra) så är det väl egentligen upp till mig. För väldigt få personer är tankeläsare, faktiskt.

5. Nej. Bara nej. Och återigen nej. Och nej, att hata förhöjer inte livskvaliteten för någon. Det skapar bara mer långsiktiga problem, även fast det självklart är väldigt skönt att få ösa ur sig skit över något/någon om man är arg.

6. Jag har aldrig i hela mitt liv känt att någon använt sig eller utnyttjat min kropp utan min tillåtelse. Och vadå känna sig in? Hur känner man sig in? Om personer inte har förmågan att "känna av" stämningar eller sinnesstämningar så kanske det är läge att öppna munnen och berätta hur läget är.

7. Få män har fått mig att hata kvinnor. Däremot hör jag aldrig så mycket skitsnack som när jag umgås med mina tjejkompisar eller tjejer överlag. Det verkar vara en regel snarare än ett undantag att tjejer alltid delar med sig av sitt skitsnack. Men det kanske bara är min umgängeskrets, vad vet jag.

8. Det känslomässiga beroendet som jag skapat till männen i mitt liv har oftast handlat om att vi haft nära relationer vilka jag saknar när de inte är tillgängliga och uppskattar när de är där. Kanske är det jag som inte uppfattar verkligheten ordentligt men jag kan inte säga att jag upplevt några killar som har hållt mig på avstånd "bara för att de kan". Däremot har jag haft flertalet tjejkompisar som kommit och gått precis som de velat och som inte reflekterat vidare över hur deras beteende påverkar människor i deras omgivning.

9. Återigen nej, jag har aldrig någonsin upplevt att någon som sett mig gråta har ignorerat det, förutom på bussen kanske. Jag kanske har det underbara privilegiet att ha människor i min omgivning som faktiskt bryr sig om mig och då tackar jag gudarna för det. Men jag kan inte påstå att någon, varken man, kvinna, vän eller kärlek har ignorerat mina känslor så uppenbart. Kanske är jag lyckligt ovetandes om den hemska verkligheten.

10. Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg i det offentliga rummet för att jag är rädd för att män ska komma fram och tafsa på mig. Däremot har jag varit rädd för att bli rånad på vägen hem, att bli nedslagen för att jag haft fel tröja på mig på hockeymatcher eller att bli knivhuggen mitt i natten. Jag vet inte vad eller varför jag är rädd för det. Kanske för att tidningarna skriver om 750 mord, rån och överfall om dagen. Men det är inte en irrationell rädsla som gör mig rädd för män i allmänhet, och definitivt inte dygnet runt. Och inte mer för män än för kvinnor hellre för den delen.

Däremot har jag full förståelse för att personer som blivit utsatta för saker känner sig rädda, övergivna och sårade. Och jag har full förståelse för att jag antagligen lever i en liten glittrig bubbla då jag inte upplevt allt för mycket hemskt. Men å andra sidan tror jag att det är viktigt att bearbeta det man upplevt och inte börja hata.

För om jag skulle hata alla som någonsin sårat mig så skulle nog mitt hat ha tagit över hela mitt liv,

för sårad,

vem har inte blivit det?

Fina Göteborg

Så sitter jag här igen, nästan exakt ett år sedan sist, och undrar hur det kommande året ska bli. Är inte riktigt lika nervös, har en lite större inblick i vad som väntar mig och framförallt så har jag ett års erfarenheter bakom mig. Ett år fyllt av studier, nya vänner, studenliv och andra händelser.

Det känns så bra att vara hemma igen, samtidigt som det känns så knäppt att kalla det här för hemma. För här finns ingenting av det som förut symboliserade hemma för mig. Min familj, mitt hus, mitt underbara rum, mitt fina Örby, alla jobb och platser jag kunde associera saker till. Ingenting av det finns här. Men istället har jag ett nytt hem, nya vänner, nya platser som jag älskar, nya favoritgator att vandra längs och nya personer som betyder sådär oerhört mycket.

Man kan visst skapa sig ett nytt hem, i en ny stad. Om man bara väljer rätt.

Tillbaka till verkligheten

Den senaste veckan har det varit höst i luften. Underbara, välkända känsla. Jag har alltid älskat sommaren men med hösten är det ändå något speciellt. Det betyder allt som oftast förändring, slut på sommaren, slut på semestern, ny termin och nya händelser. Jag känner mig alltid lika hoppfull när jag har en lång, fin sommar i minnet men gör mig redo för allt det nya som väntar. När jag var yngre såg jag alltid framemot att komma tillbaka till kompisarna efter ett långt sommarlov, att hitta tillbaka till rutinerna, att köpa nya pennor, kollegieblock och skolväska.

Den känslan lever fortfarande kvar och jag orkar gå med stolta steg in i en ny period. Att kylan smyger sig på är bara positivt. Tjocktröjor, halsdukar och sockor åker fram ur garderoben igen och de dagar då det är kallt i luften men med klarblå himmel, strålande sol och vackra färger runt om, det gör ju att jag bara inte kan låta bli att bli förälskad i den här årstiden.

den där sommaren

Det där med att skriva verkar inte riktigt vara min grej längre. Jag orkar inte, eller har ingen lust eller motivation alls. För tillfället har jag ingen lust till någonting. Är så trött, dygnet runt. Skulle kunna sova tjugo timmar per dag om jag bara hade möjligheten. Det har jag icke för jag ska jobbajobbajobba hela sommaren. Tack och lov att jag har ett underbart och mysigt jobb där man kan vara ute hur mycket man vill och gosa med barn hela dagarna.
 
Tre jobbdagar kvar till min semester, min sjudagarssemester, kors i taket! Ska åka till stugan och inte göra någonting annat än att dricka kaffe, promenera, stirra upp i himlen och titta på träd. I sju hela dagar. Rena rama drömmen det där.
 
Planerar att sluta vara så trött efter den där veckan också. Ska börja äta järntabletter igen och sova så länge jag vill. Efter min semester ska jag vara pigg och glad och orka göra saker. Och så får jag snart åka hem, hem till Göteborg igen.

April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill

Det bästa med att ha en blogg är att man får vara precis hur egoistisk man vill och kan lägga upp en miljon bilder av sig själv bara för att man har tråkigt. Och det näst bästa med att ha en blogg är att man alltid kan roa sig med något så meningslöst som att uppdatera bilder på sig själv så fort man har tråkigt. Anledningen till min uttråkning just nu är att jag försöker läsa 606 sidor om sociala relationer, ojämlikhet, ledarskap, gruppdynamik och konflikthantering. Det är väldigt, väldigt intressant, det kan jag inte säga något emot. Men 606 sidor en söndagkväll klockan tio är lite väl tråkighetsframkallande. Jag kan inte riktigt behålla fokus så jag gör annat istället och skjuter upp det stackars skolarbetet till en annan dag istället. Så för att ha något att göra har jag letat upp olika aprilbilder på mig bara för att se hur olika (eller lika) åren sett ut, för trots att det skiljer sig sex år mellan första och sista bilden så känns allting som precis nyligen. Precis som det alltid gör med mitt liv.
.
Första bilden är från april 2009. Jag hade precis brutit nyckelbenet och
rörde mig lite väl begränsat. Det här var en fin vårdag och jag och Pelle
tog med oss varsin kamera för att ta fina vårbilder.
April 2010, andra året på gymnasiet. Det var varmt och vi satt ute hela
rasterna. Just här försökte jag högläsa för två komipsar men har ett
svagt minne av att det gick lite sisådär med det, tror att vi gjorde massa
annat istället.
April 2011 och allt alla tänkte på var studenten knappt två månader
fram. Sista månaderna i skolan med alla vänner, alla studentskivor
och nedräkningen till framtiden, ovissheten, det främmande livet.
April 2012 hade jag fullt upp med jobb, jag trivdes bra och bestämde
mig för att inte söka någon utbildning till hösten. Hängde runt i
hängselshorts och var rätt glad, om jag minns rätt.
April 2013 var vi i Norrala. Det var otroligt varmt, trots meterdjup snö,
och mamma tog bilden när vi satt och fikade på förstukvisten.
 
 
Och så allra sist, april 2014. April just nu. I Göteborg, påväg hem från
gymmet, solenskiner och våren börjar komma. Luften doftar av vår,
gräs, regn mot asfalt och längtan till sommaren är enorm.

Kram och kyss och söndagsgodnatt
 

Tankebubblor

Tomheten är försvunnen och tidvis ersatt med en brinnande längtan efter att få göra något. Resten av tiden flyter jag runt i en liten skimrande bubbla där bra saker når mig och de dåliga sakerna är helt okej att hantera efter att dom blivit lite rosa och glittriga när de passerat min bubbla. Jag minns så väl den där bubblan som lärarna beskrev när jag gick i ettan, alla hade vi vår personliga bubbla och den skulle respekteras, precis som vi skulle respektera andras privata bubblor.

Det där uttrycket har verkligen följt med mig genom allting och jag har mina olika bubblor. Glittriga, glada bubblor som bara släpper igenom det som är bra, skimrande bubblor som gör att allt jag tar in färgas lite, förändras lite men alltit åt det bra hållet. Ibland har jag en grå bubbla kring mig, då är allting trist och tråkigt, den blåa bubblan betyder att jag vill vara ifred, det är inte många som blir insläppta innanför den blåa bubblan. Allra värst är den mörkgröna bubblan, den borde väl egentligen vara svart eller mörktmörkt blå för den är öde och bottenlös, men den är mörkgrön, kall, fuktig, ensam och elak. Även det som är bra blir dåligt om det lyckas kämpa sig igenom den kompakta, mörkgröna, mossliknande bubblan. Ungefär som att allting som flyger igenom den skimrande bubblan blir bra.

Men nu pendlar jag mellan skimrande, glittrande och grå. Allra oftast skimrande och då är lediga dagar lugna, jobbdagar positiva, plugget känns kul och inspirerande, mina vänner är fina, träningen känns underbar och givande, ölen är god, kudden är mjuk och allting blir precis som jag vill. Ibland slår det över åt andra hållet, det blir grått ett tag och ingenting är kul. Eller så slår allt över åt andra hållet och inget dåligt existerar, jag stänger av det jobbiga och tråkiga och vill bara kännas vid allt bra. Det tråkiga får vänta tills jag orkar med det.

Jag undrar om det är det här som kallas humörsvägningar, eller om det är något annat. Om jag googlar på det får jag säkert någon diagnos eftersom jag ser det som olika världar. Så jag låter bli att googla det och lever vidare med mina olika färger, blir lycklig varje gång jag ser något glittrigt och längtar tills jag sveps in i ett eldfärgat klot där allting brinner av en önskan att få förändra något.

Ibland är jag extra glad att jag ska bli lärare. För jag tror verkligen att jag kan skapa något, åstadkomma en förändring, lyckas hjälpa någon och förbättra världen på i alla fall ett litet, litet plan genom att dela med mig av all kraft jag får från den eldfärgade klotet.

När tystnaden skriker i öronen

På sistone har jag varit tom. Det ekar i mitt huvud och när jag försöker fånga upp tankarna blir de bara lägre och lägre tills de inte hörs längre. Det är väl ungefär motsatt mitt vanliga problem, då det är så mycket tankar som bråkar om att få plats så att jag tillslut bara vill hitta en knapp som stänger av alla utom en och därmed låter mig koncentrera mig på bara den tanken.

Det är ovanligt men inte helt främmande, och jag vet inte hur den här känslan beskrivs. Jag har försökt så många gånger men utan att lyckas. Jag slås av samma frågor som jag ställt mig hundra gånger; hur skulle det vara om vi aldrig fått lära oss 'namn' på känslorna eller fått beskrivet för oss hur de känns? Hade vi då förstått vad det var vi kände? Hade vi kunnat identifiera de känslor vi hade inom oss? Hade vi vetat hur vi skulle bemöta känslorna inom oss och hur vi skulle agera utåt?

Och så vidare till den andra frågan; har alla känslor verkligen namn och kan vi identifiera allt vi känner? För isåfall önskar jag att någon kan tala om vad det är jag känner nu.

När jag tittar på tv hör jag allt som sägs men jag förstår ingenting och jag tittar inte på det som skärmen visar utan blicken envisas med att flyga upp i det högra hörnet och fastna där. När jag vill säga att jag är ledsen eller inte mår bra blir det en lögn redan innan jag formulerat orden, för jag är inte ledsen men jag är inte glad heller. Och det blir någonstans också en lögn för jag kan vara glad i två minuter men sen sluta med det när situationen passerat. Tom är det enda ord jag hittar som ens kommer i närheten av att beskriva hur det känns, för ekot i huvudet, det lilla, lilla gruskornet i bröstet som studsar omkring mot kroppens väggar, frånvaron i samtal och känslornas försvinnande är så likt tomhet det kan komma i mina ögon.

Ändå känns det inte helt rätt, för jag känner ju att jag kännet något. Så helt tom är jag inte, det är jag säker på.

Grattis lilla mamma

Idag fyller min fina mamma år. Och här sitter jag, på kullerstenar i en stad 45 mil bort. Jag tror att det är första gången i mitt 21åriga liv som jag inte är med och firar mammas födelsedag. Jag var inte med och firade min pappas födelsedag heller, eller min lillasysters. Och jag kommer inte vara hemma på fredag och kunna fira min brors heller.

Det är konstigt hur något som är så långt bort kan kännas så nära och hur något som är flera veckor, månader till och med, kan kännas som alldeles nyligen. Men idag känns allting länge sen och långt bort. 45 mil känns mer som ett halvt varv runt jordklotet och jag har hemlängtan.

Just idag, just nu önskar jag att jag kunde få vara hemma. Få vara med. Få dricka kaffe och titta på presentöppning och ge mamma en riktig födelsedagskram istället för ett ynkligt blogginlägg. Just idag vill jag inget annat. Men det är tur att framtiden finns så att den där födelsedagskramen kan bli av, om än lite sent, sådär i slutet på maj någongång.

Grattis världens bästa mamma. Jag saknar dig.

RSS 2.0