tonight is the night
I love being a pain in the ass
Jag satt precis och läste en gammal blogg som jag följde lite grann för ett, två år sedan tills hon lade av vid årsskiftet. Så mycket känslor som kommer tillbaka. Hittade ett inlägg som gör mig så förbannad, men samtidigt är så löjligt skrattretande att jag sitter här och nästan gråter av skratt. Jag har alltid tyckt att de där "bloggbråken" alla kändisar har för sig är oerhört töntigta. Inte för att jag någonsin upplevt något av dem själv, men jag har ju hört om dem. Fattar överhuvudtaget inte grejen med att alltid hålla på och tjafsa, trycka ned folk, bara tänka på sig själv och tro att halva världen är emot en bara för att man inte får som man vill.
Bloggbråk. Vad är vitsen med dem egentligen? Att skriva ett inlägg fullt med skit och anklagelser mot någon man inte ens vet om den kommer att läsa det? Vill man få stöd från andra? Hoppas man att idioten ska läsa det? Eller vill man bara skriva av sig lite? Jag vet faktiskt inte riktigt. När jag klagar är det oftast för min egen skull. Jag vet ju att det knappt är några som läser här. När andra gör det - inte en aning, folk är ju så olika jämt.
Hur som helst. Hade jag bara varit helt hundra på vilka som läser det här (så att jag inte råkar såra någon) skulle jag lagt upp det där patetiska inlägget. Nu får det ligga sparat på min hårddisk istället, så att jag kan titta på det ibland när jag behöver muntras upp!
if you can't get someone out of your mind they're probably supposed to be there
Att man inte ska ge upp någon man inte kan sluta tänka på säger emot allt mest av allt för det är då man sitter fast i de där smutsiga, urblekta, gamla hjulspåren. Det är då man kör fast djupare och djupare och aldrig kommer loss. Aldrig riktigt upp till den plana vägen igen.
Så vad jag jag välja? Att ha mina ärr och mina sår, att minnas med ett leende, att lida varje dag bara för att "dom troligtvis är menade att finnas i mitt liv" och att sitta kvar i samma gamla hjulspår. Det är vad jag gör. Vad jag tänker göra. Vad jag inte vill göra men vad jag ändå kommer att fortsätta göra.
bästa årstiden
the stars of your love
my heart will go on
I would die for you baby but you wouldn't do the same
when nothing goes right, go left
Har hällt i mig kaffe också. Hoppas dock att jag kan sova inatt.
tell me everything tonight
when I come around
Förr eller senare ska jag berätta, beskriva, bildbevisa och lovorda en underbar tvåveckors semester med fina vännen, men för tillfället är det enda jag har i huvuet det som jag alltid har i huvudet.
Stockholm är, precis som jag säger efter varje resa, aldrig vad man förväntar sig när man kommer hem.
fyra timmar kvar
Nu steker jag pannkakor och om 20 minuter bär det av till x-bussen för att åka till Gullmarsplan och bli hämtad av Jennifer. Finally!
sista dagen i Sverige
Och den kräftskivan slutade ju bra för mig. Har inte packat hälften av allt jag borde ha packat och har ägnat kvällen åt att sitta ute på balkonen. En cider, en halv öl och några stycken, tappade bort räkningen, shots har gjorde mig lite lagom dragen och frågan är hur jag ska lyckas ta mig upp imorgon. Blir hämtad i Gullmarsplan halv nio och jag är ofattbart taggat och helt sjukt nervös. Fel biljetter, glömt passet, inte betalat, flygplanet blir kapat, jag försover mig, vi kommer försent. Ja, uppräkningen av vad som kan gå fel kan bli evighetslång. Nu bordebordeborde jag verkligen sova för det vore väl smartast.
Men måste packa klart och allting. och sova låter inte så kul. Och inte så troligt med ljudnivån där nere. Inte girlies här i alla fall och det... jag vet inte riktigt vad det gör för skillnad för mig i alla fall. Slipper åtminstone känna mig obekväm.
Jaja, nu blev det en oändligt massa fylleflum skriv. Det blir nog en bra resa i alla fall. Jag och Jenni ska shoooooppa, sola och softa. Sov så gott till mig nu.
here we go
tell me her story
maybe it's just me
friday night
to tell the truth
På sätt och vis är det inte en dum tanke, för jag har i princip aldrig berättat så mycket för någon, så jag kan ju faktiskt inte veta om de skulle börja rusa därifrån med ett enda ord i huvudet: "galen". Men det är ju en väldigt dum tanke på så sätt att jag har aldrig någonsin hört talas om att det har hänt någon. Dessutom brukar jag alltid föreslå att man ska sätta sig in i den situationen själv och fundera över hur man själv skulle reagera. Jag skulle nog inte springa och skrika. Inte över de sakerna som jag själv skulle kunna berätta för någon.
Men ändå. Ändå.
keep you cool
Klarar inte av att sitta inne. Måste ut. Måste röra på mig. Måste förbi en affär.
love of my life
Jag har alltid haft svårt för all död och misär och alla hemska saker. Börjar lätt gråta över nyheter även om jag egentligen inte drabbas på något sätt annat än att jag läser om det. Jag blir ledsen för de anhörigas skull, jag gråter över hur orättvis världen kan vara och jag blir upprörd över att det alltid verkar vara de mest underbara personer som råkar ut för allting.
Nu är jag ju som vanligt inte ett dugg drabbad egentligen. Ingen jag kände, ingen som jag känner som kände. Allt det handlar om är en hockeyspelare som jag hade en liten crush på. Inte bara en liten. Det var min favorit. Och jag som älskar hockeyspelare. Och jag som älskade Stefan Liv. Inte för att jag har tänkt på honom särskilt mycket på sista tiden, eller egentligen någonsin vetat särskilt mycket om honom. Allt jag vet är att jag hejade på HV71 i Elitserien när AIK hade åkt ned för att jag tyckte så mycket om Liv. Och han var min målvakts idol. Och jag grät när han vann SM-guld för att han såg så fin ut.
Och jag måste ju vara jordens töntigaste som blir förälskad i sånt. Men det är sån jag är. Gråter när jag ser andras olycka och gråter när jag ser andras lycka för att jag bara föreställer mig hur stolt jag skulle vara om personen ifråga var min egna lilla unge.
Vila I Frid, sweet love of my life
it's gonna be a big big big day
I'm gonna be
Det var min dag, det.
tisdag
psykoanalys
fem dagar till frihet
har varit duktig med träningen på sistone, hoppas att jag kan hålla det även efter USA. Har varit mindre duktig med maten på sistone, hoppas att jag kan förbättra det. Jag vet ju vad jag kan. Egentligen.
drömmar
Jag tror att det är viktigt att leva sitt liv och leva ut sina drömmar och inse vad det faktiskt är som gör en lycklig, inte bara skaffa sig en karriär och ett jobb och tjäna enorma summor pengar varje månad för att kunna köpa oändligt mycket saker eller åka till Thailand för att alla ens kompisar gör det eller flytta till en stad för att ens pojkvän gör det eller plugga till något man tror att ens föräldrar vill att man ska göra.
Jag önskar att alla kunde göra precis det de själva kände för och sedan kunde de dö lyckligt medvetna om att de levt sitt liv precis perfekt.
my body wants you
Fredag blev rätt lugn. Gick omkring hemma halva dagen och fick en del trevliga telefonsamtal från gamla jobbvänner. Åt ännu en gång sushi från Gullmarsplan, med min låtsas vän Morgan den här gången. Till skillnad från torsdagen började det spöregna lagom tills att vi skulle åka in så det blev bil. Sedan hängde vi hemma hos mig ett tag tills han åkte hem och jag åkte till Marcus för tacomiddag, fotboll, soffmys och övernattning.
Lördag bestod av myslunch med laget innan det var dags för säsongens första match och årets andra förlust. Därefter blev det stress (skjuts med snälla Filippe) in till Slussen för att ta bussen vidare mot Lagnö och Johanna. Mötte upp Johanna och Jenni i centrum och de hade köpt sushi, tredje dagen i rad. Sedan drack vi varsin 1,5 liters cola, åt chips och gurka med dip och såg chicflick filmer halva natten. Och gosade med finaste hunden.
Ibland är livet bra.
mockingjay
Säg mig att det finns något mer
Mer än bara droger och dagen efter
Säg mig att det inte var det här det var
(av louise bergman)
010911
debut
Ute åskar det och himlen är helt svart men genom mitt fönster lyser solen. Tänk vad man har tid att reflektera över saker när man inte har något att göra en endaste dag.
kattgränd
right as rain
breakfast club
