dreamer

Gjorde en smoothie till frukost och sedan kramade jag bror som åker till Grekland idag hejdå. Vid tiotiden tog jag en promenad in till Söder där jag växlade tillbaka mina pengar, vandrade runt i lite affärer och svettades ihjäl. Med mig hem fick jag min efterlängtade väska, den är rutig, gigantisk och riktigt häftig. Ett linne, en svartvit hårrosett och lite nya trosor följde med också. Gick omkring på Söder ett bra tag, fram och tillbaka längs gatorna, satt på Södra Latins skolgård, sa en del saker som jag ångrar, lät tre små glittertårar falla längs min kind min sen skärpte jag mig. Ångra aldrig det som en gång i tiden fick dig att le. Vandrade vidare mot Espresso House och köpte min efterlängtade Chai Latte till lunch och sedan åkte jag hemåt. Stannade till på biblioteket i Högdalen och lånade två böcker och på vägen hem våldgästade jag Frida för att låna ytterligare några stycken. Så nu har jag tio nya böcker att läsa, yummi. Blev kvar hos Frida i knappt en timme då vi låg i hennes svala rum och snackade.

Hemma igen hoppade jag hage med lilla syster och nu ska jag packa det sista innan vi åker ner till K:s landställe igen.. Tre lata dagar i solen med böcker, musik, sol och bad och förhoppningsvis lite trevligt sällskap väntar. Jag hoppas det blir bra.

Skakis i hela kroppen och det beror tyvärr inte enbart på träningen.. Körde nog runt en timme på gymmet i alla fall och jag tvivlar på att jag kommer orka lyfta mina armar imorgon. Skönt nu efteråt men jag ska inte ljuga och säga att det var skönt att träna, fyfan det var länge sen jag mådde så illa. Kändes som om jag skulle svimma om jag tog ett enda steg till. Ändå fortsatte jag för känslan efteråt är så underbar. Och att vara så trött så att man knappt kan prata innebär även att man knappt kan tänka vilket är bra. På alla sätt och vis.

Nu ska jag cykla till Långsjön med Frida och Cicci och där lär vi bli kvar ett par timmar. Måste sysselsätta mig annars blir jag galen av alla tankar som bara snurrar fram och tillbaka, men samtidigt orkar jag inte göra något. Det bästa vore om det regnade, då kunde jag gå barfota ute på gatorna, utan folk som såg mig, utan att bli störd. Men vi ska få en fin dag, det kommer bli underbart. Svensksommar, sol och bad, fina vänner och en iskall smoothie

ibland undrar jag hur mycket tårar en och samma människa egentligen har
någon gång måste de ta slut

Att komma tillbaka till Sverige och framför allt Stokholm igen blev väl inte direkt som jag väntat mig, men det verkar aldrig bli som jag tänkt mig. En promenad med Cicci på kvällen gjorde att saker och ting känns lite lättare nu i alla fall. Jag antar att jag får vänta ett bra tag innan annat löser sig som jag vill.

Vingklippt ängel är fortrfarande en utav de bästa böcker jag någonsin läst. Den är deprimerande och väcker starka känslor och minnen som jag både vill glömma och minnas. Jag vet ju att de alltid kommer att finnas inom mig så jag har bestämt mig att hantera dem på ett bra sätt. De flesta som läser den skulle nog bli deprimerade själva och visst, jag ska inte säga att jag inte blir nedstämd, men samtidigt ger den mig så mycket hopp. Jag ser styrkan och ljuset som brinner inom varje människa, om någon annan kan göra det som är omöjligt då kan det inte vara omöjligt. Mitt i all sorg och misär finns en litenliten livsgnista och ibland flammar den upp, glitter och mera glitter, kärlek glädje vänskap och lycka. Bakom allt det mörka finns ljuset och det enda som gäller är att man måste gräva tillräckligt djupt, man får inte ge upp. Ingen kan göra det åt en, möjligtvis kan man få hjälp men i grund och botten måste alla leta sin egen väg, ta itu med sina egna problem och ensam finna sin väg till ljuset. Jag vet att jag lever i en drömvärld, en sagovärld där allt alltid löser sig tillslut men alla har sitt sätt att överleva och inspiration från böcker är mitt. Någonstans har ju författare funnit sin idé, ibland från andras historier, ibland genom sin egen erfarenhet och en sak jag har lärt mig är att det aldrig är försent. Det är aldrig försent.

Idag har jag druckit två stora Chai Latte och just nu intar jag kvällens vanlijté. Middag hos mammsen bestod av stekt lax med ris och tzatziki - och efterätt jordgubbar med glass! Mums, kalas dag. När Pellan lyckats packa klart blir det nattpromenad. Ibland är det fint, den här stunden är bra, ibland blir det bara så fint helt plötsligt. Och jag klagar inte!

Idag är jag online. Men egentligen är jag så offline en människa kan bli. Frånvarande är vad jag känner mig. Det känns så fel. Jag känns så fel. Alla är glada, lyckliga och trivs. Men jag känner mig bortkommen, ensam i mitten av ett fullt rum, bortglömd där jag sitter och konverserar med mina närmsta vänner. Underligt. Varför är det alltid jag som tappar bort mig själv och därmed andra? Varför är det alltid jag som är den där sista lilla pusselbiten som saknas, och som ingen kan hitta och därför aldrig bygga klart pusslet.

Åh det är sol och fint ute, jag har precis ätit frukost och ska snart gå ut på en morgon promenad. Lite senare idag ska jag in till stan med Frida, Cicci och Pelle, kanske ska jag möta Amanda en kortis också. Igår var min plånbok försvunnen, men när jag låg i sängen fick jag en plötslig invigelse och lyfte på täcket. Där låg min saknade plånbok och i den hittade jag lite pengar, su nu har jag runt med typ tre Chai Latte innan jag åker imorgon, yes!

Idag är egentligen en sådan dag då jag vill steka pannkakor, baka paj, fylla en glasflaska med hallonsaft och sedan plocka ner alltihop i min picnickorg av trä och blåvitrutigt tyg. Därefter vill jag cykla på en gammal, skranglig och röd cykel som håller på att falla isär för att hitta en enslig liten gräsplätt med träd och buskar runt om. Där vill jag breda ut en filt och ligga hela dagen, utan en tanke på tid och verklighet. Men en dag på stan funkar väl det med, särskilt med tanke på att det är sol.

kan någon säga mig vad det är för fel på den här j*vla skit bloggen?

Nej, jag måste faktiskt sluta upp med att känna mig så missförståd jämt. Fast det är ganska svårt. Man kan ju inte strunta i vad man känner? Man kan ju inte glömma, gömma och dölja sina känslor. Nej, sånt går faktiskt inte. Kanske i någon annans värld, men inte i min. Men nu måste jag göra det ändå, så jag får väl helt enkelt ta tag i det. Dock ganska svårt att känna sig glad när man sitter och läser deprimerande böcker, ibland är jag allt bra dum som gör saker jag vet kommer sänka mig.

"Jag vill vara friheten. Jag vill vara ängeln utan förflutet. Är jag ängeln utan förflutet nu? Är jag ängeln utan förflutet? Är jag...?
Nej. Jag är ängeln utan framtid. Med sönderskurna armar och regn i ögonen"

Nej, det var inte tillräckligt glatt. Det är ju sommar och jag har haft en bra dag. Glöm det, glöm det där nu. Glöm boken, glöm alla problem, glöm framtid och förflutet. Det här är ju nuet.

Idag har jag haft en segdag, men det är skönt. Låg i sängen enda till tolv, pratade med Frida men ingen av oss verkar minnas vad vi pratade om, sedan åt vi frukost. Vanilj yoghurt med jordgubbar, sommarfrukost. Sedan gick jag hem, gick ut, läste lite, tittade film, gjorde smoothie och vid sex-sju träffade jag Cicci. Myspys. Vi promerade till Gullmars och tog sedan tunnelbanan till Café 60 där vi drack Chai Latte, dock inte lika god som på Espresso House, fast god ändå! Imorgon blir det stan och ännu en Chai Latte för mina sista kronor. Inget regn i ögonen. Jag är

Träning mitt i allt regn och blåst var inte det roligaste, Charlotte var inte ens där för hon var förkyld. Men jag fick åtminstone prata av mig på Frida lite granna. Och sedan fick jag en välförtjänt rostad macka med ost, vaniljté och en varmdusch. Sedan hamnade jag här, med bloggar, krönikor och tidningsartiklar. Väl medveten om att jag är lätt påverkad och känslig, lätt till skratt och lätt till gråt.

Anorexi, mord, förstörda framtidsplaner, liv som tagit slut. Finns det verkligen inget rogivande att läsa om, istället för alla hemskheter. Fast nu när jag väl läst allt, så kommer alla tankar. Mordet i Stureby. Tess. 15årig flicka, blyg, snäll och omtänksam. Förväntansfull inför balen, att sluta nian och att efter ett långt och lyckligt sommarlov få börja gymnasiet. Så blev det inte. Så blir det inte. Jag förstår inte hur ett liv kan ta slut så fort. Vadå ta slut, vadå inte leva. Livet är ju leva och livet är det enda vi vet. Resten är okänt. Men ett liv kan ta slut på olika sätt. Jag tänker på flickan och han som mördade Tess. Undrar vad de tänker och känner nu. Troligtvis ångrar de sig. Förhoppningsvis ångrar de sig. Allt annat vore sjukt och hemskt. Man kan tycka att de förtjänar det, att de får leva efter sina handlingar och bara har sig själva att skylla. Jag håller med, på sätt och vis. Jag undrar hur en människa kan ta någon annans liv, ta ifrån alla anhöriga någon de håller av. Jag undrar hur de tänker då.

Jag antar att jag har läst alldeles för mycket böcker. Att jag ens har mage att tycka synd om mördarna istället för offret? Men alla människor har väl känslor, alla förtjänar en andra chans men de här två ungdomarna, oskyldiga barn har försummat sina egna liv, förlorat chansen att leva ett värdigt liv - hur ska någon någonsin glömma och förlåta dem? Dessutom tycker jag inte synd om dem på samma sätt, jag bara undrar och önskar att jag förstod lite mer. Tess däremot, henne tycker jag synd om. Hennes anhöriga lider jag med. Jag önskar att jag kunde avsluta med något fint, något rörande som får det att gå kalla kårar längs ryggraden och tårarna att trilla ner för kinderna. Vila i frid, Tess

Så var sommaren och sommarlovet äntligen här på riktigt. Fast inte riktigt på riktigt än för solen, friheten och den vanliga sommarglädjen tycks inte vilja återfinnas som den brukar. Onsdagen tillbringades på café med Frida i Kärrtorp, i Nacka forum och på Delcelius där vi köpte bullar för 230 kr. Grillningen på Värmdö var grymt rolig (trots en del trassel med poliser) och tack för det tjejer. Avslutningen var värdelös, knappt värd att gå på och vi var alldeles för utslitna för att ens vilja titta på kakfaten. Blev upplockad i Gullmarsplan för att åka till Skärholmen, möta upp alla de andra Corvetterna och sedan fortsätta vidare mot Öland där resten av helgen tillbringades. Det var fint, god mat, underbar frukost och roliga gamlingar, man får reda på en väldig massa om sina föräldrar när man umgås med deras inte så värst nyktra ungdomsvänner.. Pappa och jag åkte ca 40 mil utan tak också då solen var vänlig nog att kika fram, like a lot.

Ikväll blir det säsongens sista fotbollsträning, jag får vara med på riktigt och Charlotte är troligtvs tillbaka! Imorgon ska jag till tandläkaren och på kvällen blev jag visst bokad av Frida och Pellan. Tisdag måste jag laga/sy in/lägga upp alla mina klänningar och byxor, onsdag blir pack- och tvättdag och på torsdag bär det av mot Trosa och K:s landställe för att fira midsommar. Mina sommarklänningar kom tillbaka från skräddaren finare än någonsin, jag är ledig, jag får massor av sms av folk som vill träffas och umgås, fester dyker upp här och var.

Men varförvarförvarför vill inte den där vanliga sommarkänslan hitta hit?

Alltså neeej, jag har överanvänt mitt kort igen så nu ligger det på minus?! Det här är faktiskt inte rättvist för jag till och med kollade upp hur mycket pengar jag hade för att det inte skulle hända. Dumma interetbank som aldrig uppdaterar, nu måste jag be mamma sätta in pengar så fort som möjligt. Ååh.

Det blev ingen skola idag, regnade så mycket när jag vaknade och meningen var att vi skulle gå en promenad från Årsta Gård till Vitabergsparken typ. Istället tog jag lite extra sovmorgon och ska packa iordning det sista innan jag åker till Kärrtorp för att träffa Emelie och sedan vidare till skolan för att tömma 900 kr på mitt matkort och sedan åka moppe till Värmdö. Hah, det känns aningen lantis.

Vad behöver man egentligen ha med sig? underkläder, badkläder, jenas, tjockiströja, klänning, shorts, handduk, necessär, smink, ipod, laddare, kamera, laddare, nalle, linnen och jag vet inte, skor och strumpor kanske. Jag har ingen lust att packa. Vad är det egentligen för fel på mig, mitt humör är en riktig berg-o-dalbana och jag förstår inte varför. Ojämnt blodsocker, eller nåt sånt säkert? Jag vill inte det. Jag vill prata med dig och jag behöver uppbåda all min viljekraft för att inte läsa s*rbloggen.. suck. Egentligen skulle jag vilja få ett gulligt telefonsamtal eller sms, bara för att veta att någon åtminstone tänker lite på mig med. Sedan vill jag krypa ner i min säng, ta en ordentlig sovmorgon och äta frukostbuffé när jag slutligen vaknar. Dessvärre kan man inte få allt man önskar här i livet så nu ska jag plocka ihop de sista sakerna, duscha lite snabbt och sedan åtminstone uppfylla den andra av de fyra punkterna på min lista.

Oroskänslan lever kvar inuti, jag är så rädd för att något kommer hända snart

Jaha ja, tiden går fort när man har roligt och min tid har inte bara gått fort, den har rent ut sagt sprungit iväg. Idag gjorde vi en god gärning, det var nämligen så att vi köpte sex stycken big mac + menyer som vi gav bort. Uteliggarna blev nog gladast, de fick både cola, burgare och pommes. Lunchrasten spenderades på donken, maten där är äcklig men muffins desto godare. Å N G E S T säger jag bara, men efter torsdag ska det bli bättring. Sedan vandrade jag runt på stan med Jennifer och Amanda, härlig eftermiddag som tog slut alldeles för snabbt. Träffade Pellan en stund också, drack chai latte i T-centralen samt åt ostkaka med grädde och jordgubbar i hennes hamock.

Kvällen ser ut att bli stressig och sömnlös, har kommit från träningen och ätit lite, men duschen väntar och likaså packningen. Behöver packa dels inför grill + övernattning hos Mandan, dels för Öland.

Nu kommer allt på samma gång känner jag, men jag är så full att jag behöver tömma en del av mig för att inte spricka. En bild säger mer än tusen ord sägs det ju, så här är lite drygt fem tusen ord;

glass i köpenhamn

frukost á la Anna

Ä K T A landet! Påväg hem till Johanna

fredagens regnbåge

på Café i köpenhamn

Jaha ja, så var man i Stockholm igen då. Det märks att sommaren börjar närma sig för jag är fullbokad i princip hela tiden, därav min brist på uppdatering. Skåne i helgen var fint. Annas vänner var snälla och skåningar. Annas mamma hade bakat en god kladdkaka. Annas badkar var väldigt trevligt och det samma gäller hennes säng, hennes hus, hennes stad och hennes café. Fast det bästa utav allt var nog Annas sällskap och lilla Anna själv. Vi firade min födelsedag i Lund där hon och Cissi bjöd mig på fika på EspressoHouse, sedan spenderade vi kvällen i Köpenhamn med mjukglass och té. Resten av tiden försvann innan jag ens hann upptäcka att jag faktiskt var där och flera spontana små utflykter, fikastunder och oändligt med prat senare fann jag mig själv på flygbussen medans regnet öste ner utanför och en obehagskänsla fyllde mig från topp till tå. Ingen vet var den kom ifrån och som tur var stämde den inte heller, för inget obehagligt hände.

Idag var en gladgladglad dag och jag är lycklig. Traskade till skolan i blå klänning och jesussandaler, upptäckte vid lunch att det var en mycket dum klädsel då jag höll på att frysa ihjäl. Åt årets första lunchpizza som jag delade med Amanda och Jennifer, sen åt vi glass också. Eftermiddagen tillbringades på stan och jag hittade efter mycket om och men min efterläntade klänning som gör att man ser ut som en söt och riktigt läcker gräddbakelse, mm den är det finaste jag vet. Hittade tre andra klänningar som jag är ytterst sugen på också, får se vad det blir imorgon!

Vid halv fem rörde jag mig mot DjurgårnsBrunn för picknick med Nicos klass, mamma och pappa - bra kombination? Svar nej, men det funkade ändå. Jag övningskörde hem och sedan ännu mer, det gick toppen bra det med. Vid nio mötte jag Cicci (den stockholmska varianten, inte skånska) och vi promenerade runt i Örby och Stureby, gungade och pratade så där som vi brukar göra. Åh, jag tycker om den tjejen. Vi ska ses lite oftare, innan hon flyr till Malaga för att plugga i ett år... Men en kram till dig i alla fall, för du gjorde min kväll ännu lite bättre

balen 4 juni 2008

Lägga sig ner och gråta. Dra täcket över huvudet och stanna i sängen. Gömma sig bakom dörren. Jag ska inte och jag lovar att jag inte ska. Måste vara stark. Måste våga. Ska orka.

Jag undrar verkligen hur en del personer alltid kan må så bra, jag undrar hur de klarar sig utan någon att prata med när de mår dåligt, för det vet jag att de gör. Det finns ingen som aldrig mår dåligt. Men utåt sett? Låtsas de bara, spelar ett spel? Jag förstår inte, det funkar aldrig i längden. Jag menar inte att man ska lägga sig på marken och gråta varje gång något blir fel, man ska inte hoppas att någon kommer och drar en upp, men man måste ju få tillåtelse att göra det någon gång. Jag vill inte ha en vägledare, men jag skulle vilja ha någon som knuffade mig i rätt riktning ibland. Någon som tar min hand och hjälper mig upp när jag inte orkar hela vägen själv.

Att inte ha den där hjälpande handen, att inte bli räddad är det som stärker mig. Jag klarar mig själv, kan gå min väg, kan vara ensam. Ensam är stark. Det som inte dödar stärker. Jag vet att jag är stark och det är bra. Men ibland vill jag också ha en famn som tar emot mig när jag faller.

Sova, plugga ekonomi eller bada? Ingentinget

Vinden viner runt husknutarna. Det blåser lekfullt i hennes blonda lockar, men lekfull är det sista hon känner sig just nu. Hon fnyser föraktfullt och tänder eld på en cig. Drar ett djupt bloss. Ett till. Och ett till. Halsbloss, det bränner, men inte så farligt. Rödbruna höstlöv flyger kring hennes fötter och hon undrar varför de ens finns. Löv, små färgade bitar, är det någon mening? De blommar och dör, singlar sakta ner mot marken, är det så det känns att dö? Sakta dala genom luften bort mot, ja, bort mot vadå? Mot ingenting? Är det vad som väntar, ingenting? Hon fimpar cigen mellan vita, smala fingrar, känner inte hur det bränns. Bryr sig inte heller. Smärta, vad är det egentligen. Spelar smärtan ens någon roll, om vi ändå kommer att bli och förenas med ingentinget en dag. En sekund lever man, nästa är man ingenting, hur går det till egentligen.
 
Jag ser allt genom mitt fönster, undrar om jag borde göra något. Men nej förresten, hur kan jag veta vad hon tänker? Och jag kan inte se det genom mitt fönster, för hon är ju jag och jag är hon. Vi måste vara ett. Men om han lämnade henne måste hon ha lämnat mig. Det får inte vara sant. Det kan inte vara sant. Han fanns ju här. Du fanns ju, du lovade att alltid finnas, alltid hålla min hand..

Vad hände med det löftet?

jag är nere, nere, nere. Dagen var helt okej, eller. Skitväder och helt onödig dag ute på Utö, men jag och Jenni hade grymt kul så det vägde väl upp det hela. Hemma gjorde jag chokladmuffins, åt världens godaste thaigryta, övningskörde till farmor och stekte pannkakor till Nico. Nu lyssnar jag på run med Leona Lewis, finfinfin låt men väldigt sorglig. Imorgon är det begravning och.. ja, vad kan man säga? Det är väl inte direkt något jag ser fram emot. Ångest har jag också, så nu blir det lite träning på sovrumsgolvet till Leona..

Fylld av blandade känslor men ändå så tom. Det är som att blanda alla färger som finns och tillslut har allt blivit grått, utan att man förstår hur det gick till. skola, ångest, träning, mat, resa, sommarlov, familj, begravning, födelsedag, pengar, spotify, itunes, blogg, fotboll, regn, sola, ledig. är det meningen att man måste tycka något? Jag har haft en bra dag idag egentligen. Massage och måla bilder om en glad känsla i skolan. Amanda lurade i mig kexchoklad och kanelbulle. Solen kikade fram på hemvägen. Hosta i halsen som vill att jag blir sjuk. Upp och ner in och ut hit och dit. Kan någon rädda mig från mig själv?

Gymet var grymt jobbigt. Jag somnade i över en timme efter skolan. Magen skriker efter mat men halsen och huvudet vägrar. Ja, jag längtar till sommaren. Har bara en uppsats och ett prov kvar, men ingen som helst motivation kvar till att plugga. Egentligen spelar de nog ingen roll, men jag är som jag är, så jag kommer ju göra dem ändå.

Nisseman fick mina två klänningar idag, de skulle vara klara nästa onsdag, åh vad jag längtar. Nästa onsdag är sista dagen i skolan och sedan grillning på kvällen. Längtar dit med, men samtidigt känns det lite tråkigt. Hur kommer saker och ting bli under sommaren, hur kommer det vara att komma tillbaka till skolan, kommer något ha förändrats. Ja, jag är rädd för förändringar, men samtidigt är det det bästa som kan hända. Om det är en positiv förändring alltså.

Det känns som en halvliter trögflytande mörk sirap flyter runt inuti mitt huvud och hindrar mig från att tänka. Jag känner mig djup och eftertänksam, minst tusen olika tankar varje minut.

Men sen då?

Jag är inte alls så säker på att det här är rätt.

Måndag
två lektioner, gym, nisseman, skriva stressuppsats
Tisdag
"stressdag", träning
Onsdag
Utö, övningsköra
Torsdag
begravning
Fredag
min födelsedag! till skåne
Lördag
hos Anna
Söndag
hemma från skåne

efter den här veckan är det bara tre skoldagar kvar till avslutningen. hjälp vart har mitt senaste år tagit vägen?