April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill
Det bästa med att ha en blogg är att man får vara precis hur egoistisk man vill och kan lägga upp en miljon bilder av sig själv bara för att man har tråkigt. Och det näst bästa med att ha en blogg är att man alltid kan roa sig med något så meningslöst som att uppdatera bilder på sig själv så fort man har tråkigt. Anledningen till min uttråkning just nu är att jag försöker läsa 606 sidor om sociala relationer, ojämlikhet, ledarskap, gruppdynamik och konflikthantering. Det är väldigt, väldigt intressant, det kan jag inte säga något emot. Men 606 sidor en söndagkväll klockan tio är lite väl tråkighetsframkallande. Jag kan inte riktigt behålla fokus så jag gör annat istället och skjuter upp det stackars skolarbetet till en annan dag istället. Så för att ha något att göra har jag letat upp olika aprilbilder på mig bara för att se hur olika (eller lika) åren sett ut, för trots att det skiljer sig sex år mellan första och sista bilden så känns allting som precis nyligen. Precis som det alltid gör med mitt liv.
.
Första bilden är från april 2009. Jag hade precis brutit nyckelbenet och
rörde mig lite väl begränsat. Det här var en fin vårdag och jag och Pelle
tog med oss varsin kamera för att ta fina vårbilder.
April 2010, andra året på gymnasiet. Det var varmt och vi satt ute hela
rasterna. Just här försökte jag högläsa för två komipsar men har ett
svagt minne av att det gick lite sisådär med det, tror att vi gjorde massa
annat istället.
April 2011 och allt alla tänkte på var studenten knappt två månader
fram. Sista månaderna i skolan med alla vänner, alla studentskivor
och nedräkningen till framtiden, ovissheten, det främmande livet.
April 2012 hade jag fullt upp med jobb, jag trivdes bra och bestämde
mig för att inte söka någon utbildning till hösten. Hängde runt i
hängselshorts och var rätt glad, om jag minns rätt.
April 2013 var vi i Norrala. Det var otroligt varmt, trots meterdjup snö,
och mamma tog bilden när vi satt och fikade på förstukvisten.
Och så allra sist, april 2014. April just nu. I Göteborg, påväg hem från
gymmet, solenskiner och våren börjar komma. Luften doftar av vår,
gräs, regn mot asfalt och längtan till sommaren är enorm.
Kram och kyss och söndagsgodnatt
Tankebubblor
Tomheten är försvunnen och tidvis ersatt med en brinnande längtan efter att få göra något. Resten av tiden flyter jag runt i en liten skimrande bubbla där bra saker når mig och de dåliga sakerna är helt okej att hantera efter att dom blivit lite rosa och glittriga när de passerat min bubbla. Jag minns så väl den där bubblan som lärarna beskrev när jag gick i ettan, alla hade vi vår personliga bubbla och den skulle respekteras, precis som vi skulle respektera andras privata bubblor.Det där uttrycket har verkligen följt med mig genom allting och jag har mina olika bubblor. Glittriga, glada bubblor som bara släpper igenom det som är bra, skimrande bubblor som gör att allt jag tar in färgas lite, förändras lite men alltit åt det bra hållet. Ibland har jag en grå bubbla kring mig, då är allting trist och tråkigt, den blåa bubblan betyder att jag vill vara ifred, det är inte många som blir insläppta innanför den blåa bubblan. Allra värst är den mörkgröna bubblan, den borde väl egentligen vara svart eller mörktmörkt blå för den är öde och bottenlös, men den är mörkgrön, kall, fuktig, ensam och elak. Även det som är bra blir dåligt om det lyckas kämpa sig igenom den kompakta, mörkgröna, mossliknande bubblan. Ungefär som att allting som flyger igenom den skimrande bubblan blir bra.Men nu pendlar jag mellan skimrande, glittrande och grå. Allra oftast skimrande och då är lediga dagar lugna, jobbdagar positiva, plugget känns kul och inspirerande, mina vänner är fina, träningen känns underbar och givande, ölen är god, kudden är mjuk och allting blir precis som jag vill. Ibland slår det över åt andra hållet, det blir grått ett tag och ingenting är kul. Eller så slår allt över åt andra hållet och inget dåligt existerar, jag stänger av det jobbiga och tråkiga och vill bara kännas vid allt bra. Det tråkiga får vänta tills jag orkar med det.Jag undrar om det är det här som kallas humörsvägningar, eller om det är något annat. Om jag googlar på det får jag säkert någon diagnos eftersom jag ser det som olika världar. Så jag låter bli att googla det och lever vidare med mina olika färger, blir lycklig varje gång jag ser något glittrigt och längtar tills jag sveps in i ett eldfärgat klot där allting brinner av en önskan att få förändra något.Ibland är jag extra glad att jag ska bli lärare. För jag tror verkligen att jag kan skapa något, åstadkomma en förändring, lyckas hjälpa någon och förbättra världen på i alla fall ett litet, litet plan genom att dela med mig av all kraft jag får från den eldfärgade klotet.
När tystnaden skriker i öronen
På sistone har jag varit tom. Det ekar i mitt huvud och när jag försöker fånga upp tankarna blir de bara lägre och lägre tills de inte hörs längre. Det är väl ungefär motsatt mitt vanliga problem, då det är så mycket tankar som bråkar om att få plats så att jag tillslut bara vill hitta en knapp som stänger av alla utom en och därmed låter mig koncentrera mig på bara den tanken.Det är ovanligt men inte helt främmande, och jag vet inte hur den här känslan beskrivs. Jag har försökt så många gånger men utan att lyckas. Jag slås av samma frågor som jag ställt mig hundra gånger; hur skulle det vara om vi aldrig fått lära oss 'namn' på känslorna eller fått beskrivet för oss hur de känns? Hade vi då förstått vad det var vi kände? Hade vi kunnat identifiera de känslor vi hade inom oss? Hade vi vetat hur vi skulle bemöta känslorna inom oss och hur vi skulle agera utåt?Och så vidare till den andra frågan; har alla känslor verkligen namn och kan vi identifiera allt vi känner? För isåfall önskar jag att någon kan tala om vad det är jag känner nu.När jag tittar på tv hör jag allt som sägs men jag förstår ingenting och jag tittar inte på det som skärmen visar utan blicken envisas med att flyga upp i det högra hörnet och fastna där. När jag vill säga att jag är ledsen eller inte mår bra blir det en lögn redan innan jag formulerat orden, för jag är inte ledsen men jag är inte glad heller. Och det blir någonstans också en lögn för jag kan vara glad i två minuter men sen sluta med det när situationen passerat. Tom är det enda ord jag hittar som ens kommer i närheten av att beskriva hur det känns, för ekot i huvudet, det lilla, lilla gruskornet i bröstet som studsar omkring mot kroppens väggar, frånvaron i samtal och känslornas försvinnande är så likt tomhet det kan komma i mina ögon.Ändå känns det inte helt rätt, för jag känner ju att jag kännet något. Så helt tom är jag inte, det är jag säker på.
Grattis lilla mamma
Idag fyller min fina mamma år. Och här sitter jag, på kullerstenar i en stad 45 mil bort. Jag tror att det är första gången i mitt 21åriga liv som jag inte är med och firar mammas födelsedag. Jag var inte med och firade min pappas födelsedag heller, eller min lillasysters. Och jag kommer inte vara hemma på fredag och kunna fira min brors heller.Det är konstigt hur något som är så långt bort kan kännas så nära och hur något som är flera veckor, månader till och med, kan kännas som alldeles nyligen. Men idag känns allting länge sen och långt bort. 45 mil känns mer som ett halvt varv runt jordklotet och jag har hemlängtan.Just idag, just nu önskar jag att jag kunde få vara hemma. Få vara med. Få dricka kaffe och titta på presentöppning och ge mamma en riktig födelsedagskram istället för ett ynkligt blogginlägg. Just idag vill jag inget annat. Men det är tur att framtiden finns så att den där födelsedagskramen kan bli av, om än lite sent, sådär i slutet på maj någongång.Grattis världens bästa mamma. Jag saknar dig.
Solkyssar och tisdagstankar
Sitter i solen och är rätt allmänt glad på livet. Har haft en fin helg med påhälsning av Frida. Vi pratade ikapp, gick solpromenader, åt glass, drack vin och bara umgicks. Det är så konstigt att ses så sällan, att inte kunna slänga iväg ett sms, dra på skorna och gå fem minuter och möta varandra. Det känns så ovanligt att prata så sällan och ses ännu mer sällan, att avståndet är fleraflera mil istället för bara några hundra meter. Men livet förändras och även om det faktiska avståndet har växt så är allt ändå som vanligt när vi ses, och det känns ungefär som vanligt, som att vi inte alls bor i två olika städer i det avlånga landet.De två dagarna som passerat denna vecka har jag hunnit utnyttja väldigt väl. Tre jobbiga samtal som jag dragit mig för att ringa är nu avklarade, jobbintervju är planerad i veckan och livet rör sig liksom framåt. Så snabbt som vanligt. Snabbare än jag hinner med. Sju månader känns som två och vintern är slut men det känns knappt som att den har börjat. Snart är det sommar igen och jag fattar inte alls vad som händer. Men det är väl det som är charmen med livet.Det passerar medan vi funderar på hur vi bäst ska ta tillvara på det.Vi oroar oss för saker som sker på två sekunder och man fattar inte vad man var orolig över.De stunder vi tar vara på formar oss och de stunder vi låter passera i periferin formar oss utan att vi är medvetna om det.Livet är det där som bara händer och hur det blir är det ingen som vet, det enda vi vet är det som redan varit.
