jag lovar att du inte är ensam

saknar du någon du en gång trodde du kände?


whatever you want me to do, I won't do it

Tre skoldagar har redan gått och det har varit helt okej. I måndags promenerade jag med Frida, igår hängde Jennifer här ett tag efter skolan och idag har jag tränat med p93... Imorgon blir det nationelltprov i engelska men det är chill, bara bra för att tiden går och man slipper vanliga lektion plus att man inte kan plugga till det. Det är onödigt att oroa sig för saker man ändå inte kan göra något åt och därför tänker jag inte oroa mig. Fredag minns jag inte vad som händer, men det är valborg i alla fall, vad nu det kan tänkas innebära.

Hur som får jag panik-ångestattacker jätteofta och jag har ingen aning om varför. Det smyger sig på och gör mig helt stressad så att jag knappt kan tänka. Kan inte sitta still och vet inte vad jag ska göra. Det gör mig tokig men jag antar att jag måste lära mig att tackla dem istället för att försöka bedöva dem. Jag antar att sånt hjälper i längden. Det är ju i alla fall vad alla brukar säga, men tills dess får jag väl gå runt och försöka komma ihåg hur man andas.

Nu blir det mackor och té. Varm dusch. Sova tidigt.

sov sött


tell me something true

Nätter är som alltid nostalgiska. Och fyllda av jag vet inte vad - känslor antar jag att det kallas. Fast jag hörde någonstans att det är viktigt att lära sig att skilja mellan känslor och tankar. Vad hör egentligen till vilken kategori. Att vara dålig på matte är inte en känsla, det är en tanke. Att vara glad är däremot en känsla. Att vara fattig är inte heller en känsla, det är en dålig tanke. En negativ tanke. Hur fattig du än blir kommer det alltid finnas någon som är ännu fattigare och därför är det inte en känsla, det är en dålig tanke som uppstår när du tänker negativt.

Dessutom kan man vara rik även om man är fattig på pengar. Man kan vara rik på kunskap, på kärlek, på vänskap eller på något annat fint man tycker om. Rik på blommor, på skrivblock, på suddgummin eller på kvitton. Jag tänker vara rik på allting jag tycker om. Ska bli rik på lyckliga sommarnätter med barfotafötter, skratt och hallonsaft. Jag ska bli rik på hembakade kakor, fina burkar och tekoppar. Jag ska bli rik på fina minnen från fina stunder, ensam och med fina vänner.

Jag ska bli rik på att leva. Rik på mitt liv.

don't say I never gave you

Jag undrar om det är värt att riskera allt för att antingen vinna eller förlora allt man byggt upp, eller om det är bättre att ta det osäkra före den outförsägbara framtiden och vara passiv.

Jag tror inget är bra. Men jag vet att man måste våga för att vinna. Jag vet också att det aldrig är värt att satsa på något som är dåligt. Då är det bättre att gå vidare till något nytt men som man inte vet något om. Det är bättre att chansa på att framtiden blir annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt.

Man ska aldrig stanna kvar i en relation som får en att må dåligt.
Men det är samtidigt väldigt lätt att prata
Svårare att följa det man sagt


söndagskväll och ingen jävla ångest


don't ever forget we went through the same shit

Jag tror att mycket av det som hänt på sistone är det bästa som kunde ha hänt mig just nu. Jag mår bättre, jag tänker inte så mycket längre och jag har accepterat att relationer förändras med tiden. Självklart finns det vissa tider då jag ser tillbaka men det gör inte lika snälla-kan-du-skjuta-mig-för-det-skulle-göra-mindre-ont längre, det känns faktiskt ganska bra. Jag har vänner runt omkring mig och jag uppskattar det liv jag lever.

Det finns saker som har hänt, och personer som har sårat mig, men det går inte att göra så mycket åt det. Antingen får man leva med det eller också göra sig av med det. Minnen finns alltid men frågan är om man ska behålla de plågsamma och hjärtskärande minnena eller om man ska fokusera på de bra tiderna? Egentligen är det en ganska korkad fråga, men svaret är ju att i början när allt känns som värst vill man inte tänka på att det som var bra faktiskt var något bra, i början vill man sakna allting och tycka att det är skit. I början vill man tycka synd om sig själv. Men med tiden lär man sig, och tiden läker sår men minnen finns kvar som ärr. Ärr kan vara ganska bra erfarenheter i många fall.

live and don't regret

Vad åt du till frukost? oboy, rostmacka och apelsinjuice
Vad är ditt andranamn? Evelina
Har du pojkvän/flickvän? nä inte den här gången heller
Var är du född? Stockholm, fina stad
Vad ville du bli när du var liten? hm, jag har väl velat bli ganska mycket, men skyltdocka var väl hetaste, hah!

Äger du en cykel? Ja en grön, med punka på alla däck
Hur många tatueringar har du? ingen alls, men vill ha två, kanske tre
Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? idag.. pelle sov här, så det borde räknas?
Hur löd det senaste sms:et du fick? "Neje har jag inte sagt att jag är jätte jätte grym eller?=P"
Vilken ögonfärg har du? blåa

Hur stor är din säng? alldeles jättelagom stor!
Har du stationär eller bärbar dator? bärbar och bra
Vad sover du i? tröja och trosor
Tycker du om kaffe? ja, fast te är bättre!
Tycker du om att mysa? mm, kärlek för det

Känner du någon med samma födelsedag som din? ja det är rätt många faktiskt
Vilken var den senaste boken du läste? Oj, jag läser alltid alla böcker samtidigt, Ralphs party kanske
Är du kär? nej det skulle jag inte vilja påstå
Vad längtar du till/efter? spanien, sommarlov, Italien
Sparare eller slösare? Jag är nog rätt bra på att spara, fast slösar ganska mycket också...

de bästa minnena är de som ingen annan förstår

Gårdagskvällen spenderades med en söt gammal vän och det kändes bra som alltid. Vi är som förlorade i en helt annan värld när vi umgås. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men när jag är med henne är det inte som med någon annan. Det är speciellt på ett helt annorlunda vis, vi kan ha kul och vara seriösa på samma gång. Vi kan prata om allting och vi förstår varandra på ett sätt jag knappt tror är möjligt.

Vi satt på en stenmur i Björnsträdgård och dinglade med fötterna i en hel evighet. Vi pratade om framtiden och dåtiden och all tid som finns. När det blev kallt satte vi oss på ett café med varm choklad och latte och där fortsatte vi att prata. Och prata. Och prata. När man väl börjat prata finns det så mycket att säga och även om vi på många sätt är väldigt olika så är vi definitivt lika på det sätt att vi förstår vad den andra pratar om. Vi förstår samma saker och vi tror på samma saker. Vi accepterar människor på samma sätt och vi har en liknande syn på livet, vänner och andra vardagliga saker.

Du är en bra vän


du är fin som en sommarmorgon

KP är faktiskt en väldigt bra tidning på så sätt att den har ett bra budskap, tanke och grund. Visst växer man ifrån den eftersom det mestadels är tioåringar som skriver insändarna och den riktar sig till barn under tonåren. Men ändå tycker jag om idén, idén om att det är läsarna själva som skriver halva tidningen, att barn får en plats att uttrycka sina känslor och ställa frågor på. Jag tycker om att det handlar om att lysa upp tillvaron och om hur man ska göra för att vara nöjd med sig själv. Jag tycker om att tidningen inte vill ändra på personer utan bara påverka på ett positivt sätt och uppmuntra barn att vara som de är. Jag tycker om att de har med roliga tips på vad man kan göra en tråkig regning dag och olika sätt att göra frukosten roligare.

Jag önskar att det fanns en liknande tidning för en äldre målgrupp. Jag önskar att någon kunde starta en KP tidning som jag kan läsa och känna att den ger mig något. Jag vill också ha, det är något jag verkligen känner stark för.

hostmedicin och tépåsar

Idag är det fredag och jag har köpt hostmedicin. Tagit blodprov, fikat med mamma, varit ute i solen, lagat mat, skrivit uppsats och pratat i telefonen har jag också gjort. Har ägnat halva dagen åt att prata med mamma också. Finns så mycket att prata om och jag förundras över att vi är så lika men ändå så olika. Jag förundras över allting hon gjort och hur hon varit, det är så mycket jag inte vet och så mycket som jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv, och om sanningen ska fram så gör jag väl inte det så mycket heller, men ändå får jag en otroligt vidgad syn på livet, människor, förhållanden, jobb och allting.

Hur som, jag vet inte vad som händer nu men jag vet att jag ska ta vara på det. För vad det än är så kommer det aldrig igen.

insyn

Jag vill göra något meningsfullt och något som betyder. Jag vill göra något för mig själv, som får mig att känna mig levande och något för andra. Jag vill tillverka, skapa eller bygga upp en livsstil som ger mig en annan syn på saker, jag vill upptäcka de delar av livet och världen som jag ännu inte sett.

Helt enkelt så vill jag känna att jag lever, jag vill veta vad livet betyder och vad livet innebär. Men jag känner att så länge jag bor hemma, så länge jag inte utmanar mig själv då är det omöjligt. Jag kan inte upptäcka någonting när jag är låst vid mitt hus, min familj, min skola, mina vänner, mitt jobb. Jag måste göra något nytt men jag kan inte för mitt liv komma på vad det skulle vara.

24 april 2009

you ate all the brownies

Jag är inte en sådan som brukar ha förutfattade meningar om folk, jag tycker verkligen inte om att snacka skit om sånna jag inte känner och jag ogillar starkt att säga vad jag tycker om en person som jag inte har träffat på riktigt. Jag vill verkligen inte vara en sån som säger taskiga saker om en person som jag ser på bild eller liknande, och jag tror inte heller att jag brukar göra det, inte särskilt ofta i alla fall. Saken är den att jag vill lära känna någon innan jag uttalar mig om den och jag aktar mig för att säga något som jag kommer att ångra. Men det är en person jag verkligen inte klarar av just nu och jag vet fan inte vad jag ska göra. Jag håller på att bli tokig, men det finns ingenting jag kan göra åt det. För som sagt, jag kan vara ärlig, men jag vill inte såra någon. Men åh, vad den förstör.

Bäst att hålla käft, le och spela med?

sjukdagar

Idag är jag sjuk igen och därför har dagen inte bestått av särskilt mycket alls. Jag vaknade inte förän klockan var tolv och därefter har jag lyckats prata i telefon ungefär två timmar - utan att få i princip någonting vettigt sagt, men det är bra, det är skönt att bara kunna prata med någon utan att det alltid ska finnas en mening med det. Sedan har jag hällt i mig ytterligare en och en halv liter vanlijté och fem glas vatten, tagit en varmdusch och använt i princip alla olika body lotions och krämer vi har i huset.

Lite nytta har jag också gjort i form av plugg, plugg och mera plugg. Halva mandas spanska uppsats är rättad, det mesta på svenskan är rättat och jag har läst ca 20 sidor av engelskaboken som inte alls verkar så värdelös som jag trott, det är en riktigt fin historia.


Nu är jag sugen på att baka lite, idag igen, men det finns inget smör och inga ägg så det blir lite svårt...


jordgubbar med vitchoklad

Onsdagar kan uppenbarligen vara ganska bra dagar de med. Första timmarna satt jag i fåtöljen och drack varm choklad. Sedan frös mina fötter så jag stoppade ner dem i rosa luddstrumpor, drack vanlijté med honung i och började skriva. Lyckades skriva drygt tre sidor för hand idag. Mitt på dagen bakade jag kladdkaksmuffins och sedan kom Frida hit och drack té igen och till sist satt jag i sängen med gitarren i knät och försökte spela lite.

Té och baka är terapi, måste vara dem bästa terapi som finns. Egentligen borde jag fortsätta på min "det här mår jag bra av-lista" och dessutom måste jag börja läsa den lite oftare, så att jag blir påmind om vad jag faktiskt blir glad av. Vårsol, sommarvärme, höstregn och vintersnö. Alltid finns det något att glädjas åt.


maybe they didn't mention us, but I did

Kan inte koncentrera mig på någonting. Måste skriva. Du blev precis ett kapitel i min bok.

sånt som betyder

Blev ingen skola idag för jag är sjuk. Sjuk som in i helvete. Var länge sen allt kändes så här. Jag har funderat på om man lättare blir sjuk när man är stressad, ifall imunförsvaret kanske blir svagare eller så. Annars beror det säkert på att jag äter så dåligt.

Stressad har jag känt mig i alla fall, jag tror att det är därför jag blivit så sällskapssjuk. Så fort jag är ensam springer allting jag måste göra ikapp mig och hela tiden när jag gör något har jag allt annat hängande över mig. Det är som att det aldrig tar slut och ju mer jag gör ju större växer sig högen som väntar. Det handlar egentligen inte bara om skola, även om det är den största delen, det handlar om allting. Det handlar om mitt liv och allting jag vill göra. Det känns som att tiden inte räcker till och jag börjar bli trött på att alltid ha den här tidspressen, jag vill vara fri, jag vill inte ha någon klocka som säger åt mig att nu ska jag äta, sova, plugga eller träna. Jag vill göra det jag känner för när jag känner för det.

wish I was a punkrocker with flowers in my hair

ont i halsen, ont i huvudet, ont i nästan, hostar, ont i magen, ont i bröstet, ont i fötterna, ont i kroppen, trött, matteprov


det verkar vara en helt vanlig tisdag

Promenad i solen med Frida, årets första glass, ledig, plugga matte som aldrig tar slut, fixa till jobbet, jobba, plugga MERA matte, sova?!


ren som snö

Varför har det helt plötligt blivit så svårt att uttrycka sig i ord. Varför är det alltid mycket lättare att skriva när allting känns tungt och grått än när man hoppar lätt på snövita moln. Livet känns lite lättare nu igen, allting känns bra och det går att andas. Solen skiner, det är varmt, jag har nya sommarkläder, jag ska snart åka till spanien, jag har fina vänner och jag har blivit sällskapssjuk.

Gårdagen borde bestått av en oändlig massa matteplugg men istället blev det en riktigt långpromenad med Frida som jag tror behövdes för oss båda. Sedan tillbringades ännu en kväll hemma hos Amanda där vi också borde ha pluggat men istället gjorde allt annat. Vi rensade garderoben och begravdes under ett klädberg, vi åt choklad och vi gick en lång promenad på Söder, fotograferade utsikten mot Djurgården och hade sådär roligt som man bara måste ha ibland på en alldeles vanlig, tråkig måndag.


the end of the beginning

Skolan är i fullgång men det är slutspurten, det är bara det sista kvar och det är tungt men ändå lätt att bära med tanke på att sommaren ligger framför och sedan sista året, sista året på gymnasiet, sista riktiga skolåret. Det känns konstigt att allting bara ska ta slut och det känns tråkigt för jag trivs väldigt bra i min klass. Jag tycker om alla jag träffat, alla de jag börjat umgås med. Det kommer bli svårt. Men varför oroar jag mig nu, det är mer än ett år kvar..

Hur som har vi gjort två riktigt grymma redovisningar den senaste veckan och på fredag blir det den sista. Matteprovet imorn ska nog klaras av efter en hemmadag fylld med plugg och mirakelté. Solen skiner och det är inte så mycket kvar i skolan nu. Det är snart sommar.

nyckeln till frihet

Jag ser faktiskt ett ljus och det är ett bra ljus. Det är ingen hundra meter lång tunnel, det är snarare ett igenmålat fönster där färgen sakta faller av och ljuset strilar in. Ett bra ljus som ökar stegvis och gör att övergången från mörkret blir genomlidlig. Något som värmer inifrån, något som värmer utifrån och något som smälter hela mig.

Det är som jordgubbar på midsommar, tårta på sin födelsedag, en chokladask en vanlig onsdag och en tékväll med någon trevlig, oväntad vän. Det är bra för det är alltid uppskattat och det är en tanke, inte något svindyrt, påkostat och välplanerat. Det är en sekund av lycka och det är nyckeln till frihet när tillvaron runt omkring står stilla.


kristallklar

Välbekant söndagsångest tränger sig på och jag orkar inte göra något motstånd. Helgen har varit jättebra efter fika med mammsen, bowling och middag med örbyflickor, nattprat med Pelle och filmkväll med Sebbe och det känns som evigheter sedan jag var hemma sist. Men söndagar är alltid söndagar och det går nog inte att komma ifrån. Matten försöker verkligen kväva mig och jag längtar tills pappa åker så jag kan baka sockerkaka. Och tills Amanda slutar jobba så hon kan ringa mig för jag behöver prata lite. Prata om allt och ingenting, bara prata. Och hon är bra på det, den tjejen.

Kärlek till er fina personer
ni börjar bli rätt många stjärnor som lyser upp i mörkret nu


where did we go wrong


did we grow apart

or did we just not grow together?


come as you are

Att säga att jag inte påverkas av andra vore lika dumt som att säga att fiskar inte andas. Fast när jag tänker efter kanske fiskar inte gör det? Fast dom har ju sina gälar.. Aja whatever. Jag påverkas visst, lika mycket som de flesta andra. Men jag har i alla fall en känsla av att jag inte tar efter lika uppenbart som vissa gör. Jag brukar inte sno stilar rakt av från folk, kopiera exakt vad någon annan redan sagt (bortsett från sångtexter och dikter - sånna är tillåtna att citera) eller göra precis som någon annan. Jag tycker inte om sånt. Om jag ser något jag tycker om kan jag stjäla konceptet och grundtanken, men jag vill göra om det på mitt eget sätt. Jag avskyr när allting ser likadant ut och alla gör precis som alla andra.

Jag vet inte vad jag vill men jag vet ganska bra vad jag inte vill, och jag är oändligt trött på alla som visar upp ett perfekt yttre för att alla ska avguda dem. Jag blir alldeles sjuk när jag ser femton likadana små fjortisar sitta och kopiera något som någon gjorde för fem sekunder sen. Jag blir tokig på alla som inte bara kan säga vad de tycker för att de är rädda att inte bli omtyckta. Vad är det för mening med att bli omtyckt som någon annan, vad ser man för nöje i att aldrig vara sig själv. Varför vilja göra något som man ändå inte tycker om. Det vore väl bättre att hitta sin egen plats. Där man trivs och mår bra.

Men att jag inte påverkas av andra. Det vore ju att ljuga.

jag vet att du tycker om pannkakstårta

Juste. Inte att förglömma har jag en engelska bok att läsa, en spanskadialog i nationella och en engelskadialog att förbereda mig inför också. Och så har jag gått och fått sömnproblem igen, ligger vaken till två varje natt, vrider och vänder mig i sängen, kastar av och på täcken och kan aldrig somna. Åh jag orkar inte. Tur att veckorna går snabbt i alla fall och att halva skolveckan redan är över. Imorgon kanske jag ska på promenad med Pelle och på fredag blir det mys med örbyflickorna.

Dessutom fyller världens finaste Linda år idag. Hon är min musikgud och fyller inte mindre än 18 år. Jag önskar dig en jättefin dag med god kinamat och en tårta. Om jag hade träffat dig hade du fått en kladdkaka. Kramar och mycket kärlek till dig, jag är glad att vi känner varandra.


allting kan tydligen gå i tusen bitar

Ännu en värdelös onsdag lider mot sitt slut. Dagen har inte bestått av mycket alls, precis som alla andra skolonsdagar, men en presentation har vi klarat av och lite håltimmar i solen har vi också lyckats döda. Kassamötet var faktiskt rätt roligt och nu är jag trött som..

Finns så mycket jag verkligen borde ta tag i att göra och självklart har allt med skolan att göra. Matteprov att plugga till, svenkaartikel att rätta, parterapiredovisning att förbereda, friskspass som behövs tränas på och språkanalys att skriva. Det var väl allt. Tror jag. Som om det inte är mer än tillräckligt. Juste, har ju lite körkortsteori som jag borde sätta igång med också.

Saknar, önskar, älskar.
pussel

somebody please save me from myself

JAG ORKAR INTE

Ge mig sena kvällspromenader, tedrickande med fina vänner hela nätterna, bra böcker jag inte kan slita mig ifrån, romantiska snyftarfilmer, läxfriadagar, lediga helger, nybakade scones i någons kök, sanning och äkta människor, pärlor och annat småpyssel, ny musik, en blombukett, picknick på vardagsrumsgolvet, pannkakstårtskalas med gamla barnfilmer, ett rum med tända vanlijljus och en dagbok att skriva om allt i.


it's always have and never hold

när jag skriver river jag upp gamla minnen
det svider
att inte kunna prata
som vi gjorde förut


words always fool me

Det är så sant att det knappt är sant. Jag är så himla lättpåverkad när det gäller ord. Ett enda rätt ord kan ändra hela min uppfattning. Ett litet ord kan få mig att bli helt varm, eller kall, inombords. Det är inte så mycket som spelar så stor roll. Inte egentligen. Men ändå påverkas jag så otroligt mycket.

always in my heart

Jag är så nervös att hela min mage skriker. Men som vanligt vet jag inte riktigt varför, fast jag har en liten aning i alla fall.

Det blev både en promenad med Fridisen och film. Jag tycker om filmen, tror aldrig jag har sett hela förut men jag minns att jag var rädd för den när jag var liten. Den är fin. Och små bröder är så söta. Har sett halva nu och försöker avgöra hur gamla de kan vara, måste vara runt 8 occh 16 år, tror jag. Hur som så tycker jag om dem, för det är äkta syskonkärlek. Lite kliché är det såklart, men vad vore en film annars? Astrid Lindgren tycker jag om också. Såklart. Hur kan någon inte tycka om Astrid Lindgren.

what we used to be, honey oh I miss you so

Väldigt intensiv-födelsedagsmånad det här också. Måste vara alla midsommarbarn, haha... Hursomhelst är Cicci ett av dem och hon fyller inte mindre än 18 år idag. Jag är otroligt ledsen över att jag inte ens kan säga grattis direkt till henne, facebooke känns så himla opersonligt eftersom folk hon inte ens känner skriver där.. Dessutom är det ju typ hundrafemton stycken som skriver så hon kommer ju knappt se mitt grattis bland alla.. Jag hoppas i alla fall att du får en underbar dag/kväll där nere i värmen och att alla har vett att fira dig på bästa sätt. Sedan när jag och Frida kommer ner om en månad blir det minsann firning igen.


Grattis på 18 års dagen, vackra människa. Se till att ta vara på dagen, snart ses vi igen <3


söndagsångest

Idag är det inte bara söndagsångest utan ångest för att hela lovet tagit slut. Men någong gång måste väl ven slutet komma och idag är en ganska bra dag ändå. Har lånat mammas gitarr så ska lära mig spela, funderar på att titta på bröderna Lejonhjärta om inte Frida vill gå ut och gå med mig. Behöver lite annat att tänka på för skolan tar död på mig just nu, jag orkar verkligen inte och jag vet inte varför. Nu när det börjar närma sig slutet, när halva terminen täcks av lov, då börjar jag bli skoltrött. Usch och fy och orkar inte.

Hur som: AIK TILLBAKA I ELITSERIEN. Värmer faktiskt nästan mer än guldet i höstas. Faktiskt.

hej kom och hjälp mig

Läste gammal dagbok. Vad var det för fel med mig förut egentligen? Och vad är det för fel med mig nu? Jag måste verkligen lära mig att balansera lite, balansera mitt liv, det som är bra och det som är mindre bra. Topparna får gärna vara höga, men dalarna kan inte vara så djupa. Det fungerar inte riktigt så. Men allt är bra nu egentligen. Jag skriver alltid bara dagbok när jag mår dåligt, aldrig när jag mår bra.
Undrar varför det alltid blir så. Undrar så mycket. Måste sluta undra och göra något åt det.
Ska nog köpa en ny dagbok. Mår bra nu. Ska skriva om bra saker istället.

Upp om sex timmar för att skriva högskoleprov. Vara hemma imorgon kväll och vila. Ångest för skola. Måste skolan alltid vara?

torn to do what I have to

Linda är min musikgud på riktigt och nu ska jag hämta hit mammas gitarr och låta henne stämma den. Sedan ska jag lära mig spela. Jag vill verkligen verkligen kunna och nu ska jag göra det här fullt ut. Efter det måste jag se till att pianot blir stämt igen, hämta hem alla notpapper och sedan börja spela piano igen. Jag saknar musik. Jag saknar att lyssna på musik och jag vill också kunna spela. Vad hände med den tiden när musik var tre fjärdedelar av mitt liv?

Pratade mycket med Pelle igår också. Oavbrutet hela vägen från Stuvsta till Södertälje, det var en lång väg med pendeltåg och buss. Det är bra att prata med henne. Det var länge sen jag pratade med henne. Hos Linda gjorde vi mest ingenting, åt mackor, drack kaffe och spelade gitarr bara. Och lyssnade på musik. Och pratade om ingenting. Jag har ju sagt att ingenting är bäst så länge det inte är Ingentinget.

what about 27 dresses?

Intensiv vecka. Mer än vad jag brukar orka med egentligen men konstigt nog har jag inte tyckt att det varit jobbigt. Inte alls. Har sovit med Amanda två nätter i rad och vi har sett på film, tjockisätit som aldrig förr och snackat evinnerligt massa skit. Har gått på stan, köpt en trettionde klänning, ätit pommes och bowlat. Har umgåtts med Linda och Pelle och Frida, bakat muffins som smakade kladdkaka och pratat ännu mera.

Nu är jag ensam för första gången på flera dagar och jag vet inte riktigt hur det känns. Det är konstigt hur mycket man kan förändras på så kort tid. Det är konstigt att ibland är det så lätt att glömma, att leva vidare som om livet aldrig sett annorlunda ut, när det andra gånger är helt omöjligt. Jag har insett att jag gjort väldigt mycket väldigt fel, men jag antar att jag är en sån som måste göra samma misstag femton gånger innan jag lär av dem. Nu har jag i alla fall lärt mig.

Om två timmar ska jag sätta mig på bussen till Pelles träning, möta henne, byta till pendeltåg och åka till Linda i Södertälje. Där slutar kvällen troligtvis sent efter ännu mer godis, kaffe och skitsnack. Jag tycker om.

inside

Hate me
my friend
rape me
again


det är ingen som vill ha mig idag

Jag har äntligen lyckats köpa mitt gymkort, två månader försent! Men träna gjorde jag i alla fall, tills jag fick kramp i magen och knappt kunde stå. Det slutade med att jag låg på mattan och stretchade i 20 minuter och sedan vandrade jag hem. Dagen har varit lugn, och den har varit min. Även fast jag fortfarande känner mig lite sällskapssjuk var det skönt att ha en dag för mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag har tänkt på men jag är mest glad. Jag börjar bli lycklig, en långvarig lycka, en sådan lycka som jag saknar alldeles för länge.

Lov är alltid bra även fast det här känns lite för kort. Har så mycket att göra så att tre veckor skulle kännas mer lagom ifall jag vill komma tillbaka utvilad till skolan.

träffa Mickis och fika + plugga
pluggdag med Amanda
jobba
fest med Amanda
filmkväll med Amanda
träffa Pelle
träffa Pelle, Linda, Frida?
plugga
gymma
övningsköra

Idag är jag själv men imorgon får du gärna hålla om mig igen.


en dag till

Efter förra veckans intensiva umgängesliv har jag nu plötsligt blivit sällskapssjuk. Jag, som älskar att vara ensam hemma, att inte göra något alls förutom att ligga i sängen, lyssna på músik och stirra upp i taket, har blivit sällskapssjuk. Jag står inte ut en sekund ensam, orkar inte sitta stilla, kan inte låta bli att göra något och är i desperat behov av att prata - hela tiden. Jag har pratat i telefonen minst 30 minuter om dagen den senaste tiden och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det kryper i hela kroppen och jag tror att det är solen som får mig att må bra.

Jag behöver inte göra något särskilt, bara det är något, vadsomhelst. Jag vill träffa någon, prata i telefon med någon, cykla med någon, baka med någon, äta middag med någon, smsa med någon. Snälla ge mig någon!!

I'd rather stay awake when I'm asleep

Jag vill hellre höra sanningen. Även om orden svider, jag blir sårad och det gör ont. Jag vill hellre ha sanning än en lögn för att bli skyddad. Jag vill veta vad allt handlar om och vad som händer, jag vill inte att någon går bakom min rygg. Jag tror inte att jag förstår vad som händer om någon pratar bakom min rygg och jag kommer inte för allt i världen ändra på mig om ingen säger direkt till mig vad som är fel.

Tusen gånger och tusen gånger om, sanningen betyder så mycket mer.

staden vaknar långsamt

snälla, ge mig min luft tillbaka


a beautiful nightmare

Det gör ont och det är jobbigt, men det är precis som när man tränar, det är skönt samtidigt som man bara önskar att allt vore över. Det värker för jag vet inte vad jag ska göra men jag tycker om det för det är annorlunda mot vad jag brukar känna. Snälla, säg något, gör något eller bara se till att något händer för snart går jag ut och springer ett varv runt jorden.

whispering


maybe you're afraid?

Ser ut som att jag har fått ett andra hem. Kul att jag under den senaste veckan bott mer än halva veckan hos Amanda. Stackars familj men glad mig!


because the lie becomes the truth

Det handlar om Alice och Ira. Och om Alice och Emil. Det handlar om vänskap, känsla, rädsla och om Ira som en dök upp och dag försvann och inget blev som förut. Men det handlar om så otroligt mycket mer och jag är inte helt säker på att jag kan förmedla så pass starka känslor. Men en sak är säker, att skriva om sitt liv är inte lätt och även om ingen förstår så är sanningen det renaste och mest äkta som finns runt mig just nu.

a circle has no ending

Jag är trött och glad, det är lika bra som att vara mätt och belåten ungefär. Jag känner att den här veckan har varit bra för mig, även om den har varit både slitig, stressig och tung. Jag behövde verkligen lite luft och lite nytt folk.

Jag är alltid rädd för att låsa mig, för att tröttna och för att inte få vara fri, men jag har upptäckt att jag är så rädd för det att jag glömmer bort mig. Jag glömmer bort vad jag borde och inte borde göra. Jag är så fokuserad på att inte tappa bort mig själv att det är precis det jag gör. Jag vill vara fri och kunna göra vad jag vill men istället för att göra något så är jag själv för att bevisa att jag kan vara fri.

Ond cirkel det där

the best it yet to come

Jag visste väl att den där lyckan skulle komma på återbesök. Första april idag och samtidigt som solen tittar fram kikar även lyckan in. Sista skoldagen innan lovet idag och jag älskar mina tjejer. Kvällen igår var lyckad och underbar och likaså dagen även fast det återigen blev lite för mycket dricka lite fel dag. Men vad vore livet utan lite uppochner och baklängesvänt ibland? Idag fyller lilla mammsen år också och därför var jag och inhandlade en bukett gula blommor till henne samt gjorde iordning ett litet påskägg. När jag kom hem hittade jag en påskpresent från pappa liggandes på sängen också.

Himla svammel det här blev. Men vår och vänner är äkta kärlek.


RSS 2.0