dreamer

En blogg. Som startades för mängder med år sen. 2008 om jag minns rätt? Det är 14 år sedan nu. Jag är nästan dubbelt så gammal och livet ser rätt annorlunda ut.

Lite coolt. Jag bara upptäckte sådär av en slump att min lilla blogg fyller sex år idag. Coolt att jag för en gång skull bloggade utan minsta tanke på det. Jag är så himla superdupermegahäftig ibland alltså. Grattis bloggis!

Ångestfylld. I varje del av kroppen, varenda liten cell. Finns ingenting att säga.

Hejdå för denna gång Stockholm. Nästa gång ska det bli bättre, det lovar jag.

Tiden går så fort, ena stunden längtar man efter något och nästa gång man funderar så har det gått två veckor sedan det där man längtade till hände. Tiden går fortare när man har roligt, sägs det också. Ändå känns det som att min tid går för fort hela tiden, när jag väntar på något, när jag borde göra något, när jag har roligt, när jag har tråkigt, när jag sover, när jag inte kan sova. Vet inte om jag borde försöka stanna upp, om jag lite oftare borde tänka efter vad det faktiskt är jag gör i just den stunden och hur det får mig att känna. Det där med att leva i nuet, folk påstår ju att det handlar om att man ska vara medveten om vad man gör med sitt liv, i sitt liv. Jag tror att jag är det. Jag är fortfarande helt genomlycklig och jag känner att jag gör bra val, även fast jag i efterhand kanske inser att jag inte kan leva så här hur länge som helst.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det här nu, men jag tror på riktigt att man blir knäpp av att tänka. I alla fall jag. Jag blir definitivt knäpp av att tänka. För jag mår (nästan) alltid bra i stunden och med det jag gör. Men när jag börjar tänka så känns det alldeles för ofta som att jag inte minns vad jag egentligen gjorde eller varför jag trivdes så bra som jag gjorde. Och då stannar jag ändå upp rätt ofta, jag kommer på mig själv med att sitta och tänka "åh, vilken rolig kväll", "vad glad jag är att jag följde med hit idag", "det här är det bästa valet jag gjort på flera år" och massa andra sådana tankar. Jag står verkligen fast vid att flytta till Göteborg var ett av de bästa beslut jag någonsin tagit och jag tänker fortfarande på det väldigt ofta. Alltså borde jag leva i nuet. Eller så gör jag det inte.

Åh. Jag blir bara mer och mer förvirrad när jag skriver för jag tror knappt att jag förstår vad jag försöker formulera. Jag har bara en liten luddig tanke någonstans långt bak i huvudet som jag vill skriva ned. Men jag tror inte att jag varken lyckas fånga tanken eller formulera den särskilt bra. Så antagligen förstår varken jag eller någon annan någonting alls av detta. Men jag vet vad jag menar i alla fall, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på det.

Det jag skulle komma fram till var i alla fall att tiden går så sjuhelsikes snabbt att jag blir mörkrädd! Och om sex dagar har jag varit här i två månader. Och hjälp. Och åh. Och alla andra uttryck.

Helgen har varit omvälvande på många sätt men just nu känns det mycket bättre. Det som inte dödar stärker, heter det ju, och jag börjar nästan tro på det. Eller våga tro på det i alla fall. Jag har sovit knappt fem timmar per natt den senaste veckan och börjar bli slutkörd både psykiskt och fysiskt, så idag ska jag hem till Hanna, äta pizza och spela bingolotto. Som riktiga gamla pensionärer.

Trots att det är så mycket är jag genomlycklig. Allting är egentligen så mycket bra, jag är fortfarande så oerhört tacksam över allting jag har här nere. Och så oerhört glad att jag faktiskt vågade ta steget och flytta hit. Det är det bästa som har hänt på länge, även om det är krävande på väldigt många sätt.

Igår jobbade jag, från klockan tolv på dagen till halv tre på natten. Det var nästan det roligaste jag varit med om sen jag kom hit. Vi var ett härligt gäng på omkring åtta-tio personer och vi hade så roligt, även om det var stressigt och jobbigt också. Men det roliga tog över, det var så underbart att kunna känna sig avslappnad i sällskapet och verkligen känna att jag trivdes.

För jag trivs. Jag trivs så bra. Och jag vill aldrig att den här känslan ska försvinna.

Gissagissagissagissa vem som har tågbiljetter till Stockholm om elva dagar! Det känns som att jag har varit borta så länge, men det slog mig att det idag är exakt tre veckor sedan jag flyttade ner. Det är inte så länge när man tänker på det.. Men å andra sidan är det ungefär lika länge som jag någonsin varit borta hemifrån tidigare.. Den längsta resan jag varit på är väl cirka 20 dagar och då har jag haft hemlängtan som sjutton sista tiden. Nu är ju det här mitt hem och jag har alla mina saker här och jag känner mig ju hemma här. Samtidigt känns allt fortfarande så nytt och ovanligt och konstigt så jag har inte hunnit få alltför mycket hemlängtan, bara lite små slängar då och då. Men nununu ska jag snart åka hem!

Är lite... distraherad för tillfället. Återkommer om en och en halv bok.

Mycket att ta in, fast jag egentligen redan visste om det. Har haft ont i magen flera timmar idag, och nu har jag ont i magen igen. Fast av en annan anledning. Jag måste sluta vara så kräsen. Sluta oroa mig för allt.

Det här kommer att bli bäst. Jag måste bara vänja mig lite vid tanken. Tar en paus från oroandet om framtiden nu.

Den här veckan har känts som den längsta i manna minne. Nu är sen snart över. Dagarna på jobbet har sniglat sig framåt men på eftermiddagarna har jag varit ute på långa promenader med radio och musik i öronen. Sverige har bjudit på några dagar med riktigt aprilväder. Det har snöat och regnat och blåst samt solen har kikat fram bakom molnen då och då. Bäst av allt är att det tjocka istäcket på altanen äntligen har smält så att jag numera kan tillbringa soliga kvällar och stjärnklara nätter där ute igen. Igår kväll åt jag middag, spelade alfapet och sov över hos mamma. Idag har vi ätit finfrukost och sedan har jag spelat säsongens första match, ätit glass, lagat godaste pastamiddagen och promenerat i solsken.

Jag har dessutom gått och blivit sjuk men det är smällar man får ta. Nu ska jag krypa ner i världens bästa säng i världens finaste (och för tillfället mest stökiga) rum och bara sova. Imorgon har jag en hel söndag att njuta av och snart är det sommar. Dessutom kommer en fin vän snart hem från äventyr, en vän jag inte sett sedan midsommar ungefär.

Sweet dreams.

Påskhelgen var fin, den. Lite kringelkrångel med bilen och jag hävdade bestämt att jag skulle klippa mitt körkort på mitten när vi först var tvugna att skotta fram bilen direkt efter ett fyspass när mina ben skakade så att jag knappt kunde stå bara för att den ändå inte skulle gå att köra fram på grund av en decimeter tjock blank is under däcken. När vi sedan skulle ge oss av hade det förbannade bilbatteriet lagt av. Kan ju glädja mig med att jag inte klippte itu körkortet och att jag numera kan hantera startkablar. Samt att jag lyckades parkera volvon på första försöket utan att skrapa sidorna i grindstolparna.

Hur som. Det var komplikationerna men sedan var bara mysigt. Vi fikade två gånger om dagen, åkte pulka och blev genomblöta om fötterna, vi hade picknick på farstukvisten och vi solade fast det var en meter snö på marken. Sedan åkte vi hem från landet igen och kom till ett Stockholm där massvis med snö hade smält bort och vårvädret var precis lika härligt. Jag blev bjuden på middag och vin hos min fina vän och hennes föräldrar. Sedan blev det lite jobb igen och det har varit SÅ skönt att äntligen slippa frysa, att sanden i sandlådan går att använda och att barnen tycker att det är kul att leka ute igen. Det har varit SÅ lugnt med bara en halv barngrupp för att många har påskledigt och vi har myst på dagarna.

Idag slutade jag tre men kom inte hem förrän halv sex tack vare det fina vädret. Springturen gick det förstås åt skogen med men en långlång promenad, delvis med radio i öronen och delvis med en fin vän som sällskap, blev det istället. Och det var nog bättre det. Springa kan jag väl göra en annan dag lika gärna.

Cause you only need the light when it's burning low
Only miss the sun when it starts to snow
Only know you love her when you let her go
Only know you've been high when you're feeling low
Only hate the road when you're missing home
Only know you love her when you let her go

Skriver, klipper, klistrar, lever, andas, går.

Gör allt jag kan för att göra det här meningsfullt. Vissa dagar känns allt så bra, det är svårt att beskriva känslan men det är den där livselden som brinner inuti mig. Andra dagar måste jag kämpa så hårt för att se någon mening med det här. De dagarna, som idag till exempel, ägnar jag all min tid och kvarvarande energi till att göra något. Jag måste fylla all den tiden med något för jag vet att om jag blir sittande, ja, då blir jag verkligen sittande.

Ibland undrar jag om det verkligen är normalt beteende eller borde jag kanske söka hjälp för det? Sätter jag mig då kan jag bli sittande där tills något tvingar mig därifrån. Jag kan ignorera hunger, ringade telefoner, sms. Jag kan strunta i toalettbesöken och jag skulle i princip kunna sitta kvar där tills jag somnade. Stirrande in i en vägg. Med tankarna i femte universumet.

Hur som helst är det något jag försöker undvika eftersom jag misstänker att det varken är särskilt bra för hälsan eller bra för någonting alls. Så jag fyller min tid med annat. Jag läser åtskilliga böcker, jag skriver, skriver och skriver. Jag gör kreativa saker. Och när ingenting längre fungerar går jag ut på promenader. Jag tror att jag känner igen vartenda hus i det här området nu, jag kan varenda gatunamn. Allting för att slippa intet, tomheten, ingentinget.

Idag har jag ägnat tid åt att reflektera över, och skriva ned, mina tankar kring uttrycket Carpe Diem. Tagit världen med storm, kan man väl minst sagt säga om det och det har jag ägnat kvällen åt att dissekera.

Är tillbaka i det där stadiet där jag bara vill vidare, där jag vill börja med något nytt och göra någonting. Sitter och söker skolor/utbildningar/jobbmöjligheter och hittar allt möjligt intressant och roligt och kreativt och som tänder den där lilla elden i mitt bröst. En liten skapareld som brinner där inne och bara vill ta sig ut.

Ibland undrar jag hur så många idéer kan få plats i min lilla hjärna, det känns inte som att alla kan ligga bara i hjärnan, det känns snarare som att de fyller hela min kropp. De ligger och kittlar ända ut i fingertopparna och de susar i öronen och spritter i tårna. Allt som jag vill göra bara snurrar runt där inuti och väntar på att den där lilla envisa, trångsynta, konservativa och helt enkelt livrädda delen i min hjärna ska tillåta mig själv att börja.

Största anledningen till att jag inte gör någonting åt det är att jag på sätt och vis trivs så himla bra just nu. Jag vill inte sluta på mitt jobb för jag vet att det är en av anledningarna till att jag känner såhär. Allting med jobbet - människorna, verksamheten, de olika individerna - är det som skapar min inspiration och jag vill inte släppa taget om det riktigt än. Tänk att man kan älska sitt jobb så mycket.

Jag ska i alla fall ta och söka upp en studievägledare när jag kommer tillbaka från semestern i augusti. Det börjar liksom bli dags nu för nu är jag ganska säker på vad jag vill. Frågan är bara hur jag ska ta mig dit.