dreamer

Lägga sig ner och gråta. Dra täcket över huvudet och stanna i sängen. Gömma sig bakom dörren. Jag ska inte och jag lovar att jag inte ska. Måste vara stark. Måste våga. Ska orka.

Jag undrar verkligen hur en del personer alltid kan må så bra, jag undrar hur de klarar sig utan någon att prata med när de mår dåligt, för det vet jag att de gör. Det finns ingen som aldrig mår dåligt. Men utåt sett? Låtsas de bara, spelar ett spel? Jag förstår inte, det funkar aldrig i längden. Jag menar inte att man ska lägga sig på marken och gråta varje gång något blir fel, man ska inte hoppas att någon kommer och drar en upp, men man måste ju få tillåtelse att göra det någon gång. Jag vill inte ha en vägledare, men jag skulle vilja ha någon som knuffade mig i rätt riktning ibland. Någon som tar min hand och hjälper mig upp när jag inte orkar hela vägen själv.

Att inte ha den där hjälpande handen, att inte bli räddad är det som stärker mig. Jag klarar mig själv, kan gå min väg, kan vara ensam. Ensam är stark. Det som inte dödar stärker. Jag vet att jag är stark och det är bra. Men ibland vill jag också ha en famn som tar emot mig när jag faller.