dreamer

Att komma tillbaka till Sverige och framför allt Stokholm igen blev väl inte direkt som jag väntat mig, men det verkar aldrig bli som jag tänkt mig. En promenad med Cicci på kvällen gjorde att saker och ting känns lite lättare nu i alla fall. Jag antar att jag får vänta ett bra tag innan annat löser sig som jag vill.

Vingklippt ängel är fortrfarande en utav de bästa böcker jag någonsin läst. Den är deprimerande och väcker starka känslor och minnen som jag både vill glömma och minnas. Jag vet ju att de alltid kommer att finnas inom mig så jag har bestämt mig att hantera dem på ett bra sätt. De flesta som läser den skulle nog bli deprimerade själva och visst, jag ska inte säga att jag inte blir nedstämd, men samtidigt ger den mig så mycket hopp. Jag ser styrkan och ljuset som brinner inom varje människa, om någon annan kan göra det som är omöjligt då kan det inte vara omöjligt. Mitt i all sorg och misär finns en litenliten livsgnista och ibland flammar den upp, glitter och mera glitter, kärlek glädje vänskap och lycka. Bakom allt det mörka finns ljuset och det enda som gäller är att man måste gräva tillräckligt djupt, man får inte ge upp. Ingen kan göra det åt en, möjligtvis kan man få hjälp men i grund och botten måste alla leta sin egen väg, ta itu med sina egna problem och ensam finna sin väg till ljuset. Jag vet att jag lever i en drömvärld, en sagovärld där allt alltid löser sig tillslut men alla har sitt sätt att överleva och inspiration från böcker är mitt. Någonstans har ju författare funnit sin idé, ibland från andras historier, ibland genom sin egen erfarenhet och en sak jag har lärt mig är att det aldrig är försent. Det är aldrig försent.