dreamer

Idag är jag online. Men egentligen är jag så offline en människa kan bli. Frånvarande är vad jag känner mig. Det känns så fel. Jag känns så fel. Alla är glada, lyckliga och trivs. Men jag känner mig bortkommen, ensam i mitten av ett fullt rum, bortglömd där jag sitter och konverserar med mina närmsta vänner. Underligt. Varför är det alltid jag som tappar bort mig själv och därmed andra? Varför är det alltid jag som är den där sista lilla pusselbiten som saknas, och som ingen kan hitta och därför aldrig bygga klart pusslet.