dreamer

Jag börjar bli livrädd och nervös av allt studentprat överallt. Jag vet inte ens vad jag är rädd för men jag antar att det är ovissheten. Och ändå är det inte så mycket som är ovisst. Jag har sommaren planerad för mig och jag har två alternativ för hösten, vilka jag är helt säkra på, vilket det än kommer att bli.

Dessutom finns det så mycket tryggheter i mitt liv och jag vet att dessa kommer att vara kvar, hur det än blir nästa år. Min familj kommer att finnas kvar, mina riktigt nära vänner kommer finnas kvar, jag kommer fortfarande att vara jag, mina minnen kommer vara desamma, mina intressen, min musik och alla mina saker kommer finnas kvar.

Vad som inte kommer finnas kvar är de där sakerna ute i periferin. De som inte uppmärksammas särskilt mycket men ändå registreras. Vad som inte kommer finnas kvar är de där konkreta sakerna som ett schema man måste följa varje dag, vilken plats som är den självklara att vara på måndag till fredag vecka ut och vecka in. Det som inte finns kvar är de människor som jag lärt känna men inte kommit tillräckligt nära. Vad som inte finns kvar är den självklarhet för vad som kommer att hända nästa år.

Men jag är fortfarande jag. Jag vet fortfarande vad jag vill. Jag vet fortfarande vilka som står mig nära och som inte kommer att svika, vad som än händer. Jag vet fortfarande vad och vilka jag älskar och det är det enda som egentligen betyder något.