dreamer

Ibland så tycker jag väldigt mycket om min bror. När vi var små lekte vi alltid och under en väldigt lång tid trodde folk att vi var tvillingar eftersom vi var ungefär lika stora, och jag önskade alltid att vi faktiskt var det. Egentligen var det väl mest jag som lekte, det är alltid jag som har lekt mest av oss barn, men han hände oftast med på mina påhitt och jag hade roligt. När vi blev lite äldre slutade han leka och i den där konstiga mellanåldern innan man är tonåring hade vi knappt någon kontakt alls, som jag minns det i alla fall. Vår kommunikation gick mest ut på att bråka eller fråga varandra om den andra var klar med datorn...

När jag började högstadiet gick jag i samma skola och vi fick lite mer gemensamt, lärare, kontakter och så småningom även vänner. Nu när vi är ännu lite äldre (och lite mognare, kanske) har vi börjat prata riktigt seriöst. Åtminstone vissa dagar. Och det gör mig så glad, han är verkligen en söt liten storebror och jag tycker om så mycket.