keep doing whatever you are doing
gråa, trötta tisdag
Nu har jag stekt fiskburgare och ska titta i gamla fotoalbum. Gråa, trötta tisdagar behöver inte alltid vara trista!
love, friendship and understanding
första advent och vuxenpoängens dag
Jag känner att idag är en sådan dag då vuxenpoängen bara regnar över mig. Efter en lång och välbehövd sovmorgon åt jag gröt med frysta bär till frukost och sedan bar det ut i höstrusket för att Gustav skulle lära mig att byta däck på bilen. Jag gjorde nästan allting själv, han visade hur man gjorde på det första däcket och sedan fick han hjälpa till när skruvarna eller muttrarna eller vad tusan det nu var satt alldeles för hårt. Och så tog han över och gjorde sista hjulet för att han tyckte det gick lite långsamt.. Själv tycker jag att jag var helt utomordentligt duktig!
Väl inne gjorde pappa iordning första adventsfika och vi tände ljus, åt lussebullar, pepparkakor med glasyr och drack kaffe/julmust. Efter en uppfriskande promenad kände jag att det var dags att samla lite fler vuxenpoäng så jag har suttit med Excel och sammanställt jobbtider, lön, skatt, semesterersättning och allt det där som är bra att hålla koll på. Det är faktiskt inte mördande tråkigt utan rätt stimulerande att få fixa och trixa lite.
semesterminnen
julförberedelser
Igårkväll var jag hos Frida för överraskningsfirande för Jonna som äntligen fick fylla 18 år och det var riktigt roligt att träffa alla deras släktingar och familjevänner för de är verkligen söta och jag träffar dem inte särskilt ofta. Idag har jag och Nico varit i Globen för lite julklappshandel och jag har tre av tio presenter färdiga nu! På kvällen blev det sushi, godis och filmkväll med Nico, Gustav och Bella.
Riktigt mysig helg med andra ord!
day twenty
- A photo of how you'd like the world to see you
day nineteen
- a photo of you very happy
I just came to say hello
Snart är det helg igen. Därefter fyra dagars jobb. Sedan verkar det som att jag får välkomna arbetslösheten återigen.
day eighteen
- a photo of a time when everything was changing
day seventeen
- a photo of a night you loved
sitting, waiting, wishing
Det är inte mycket som händer just nu, men med endast nio dagars jobb kvar och julen som står och väntar på min dörrmatta verkar det trots allt som att detta kommer att bli en relativt bra månad.
imagination
day sixteen
- a photo of last summer
day fifteen
- a photo of something that you miss
day fourteen
- a photo of a time in your life that's over, but you wish it wasn't.
survival
Och till alla de som tror att överleva är det viktiga- som jag ska till Marcus, att överleva är det enklaste, det är det utöver överlevandet, det som handlar om att verkligen leva, som jag är jobbiga.
day thirteen
- a photo of you at the last party you went to
älskling, vi ska alla en gång dö
day twelve
- a photo of you standing up
here is the place
isn't she lovely?
Men jag är så sju-i-helsikes trött på hela jordklotet med hela dess befolkning och all idioti att jag helst av allt vill dra täcket över huvudet tills idiotin försvunnit. Och nej, livet är inte lika lätt och perfekt som jag kände i söndags.
otillräcklig och destruktiv
Det värsta var bara att det kändes som ett avslut, det kändes inte bra i magen och jag längtade hem samtidigt som jag ville stanna kvar. Det kändes inte som jag. De onödiga kommentarerna, bristen på känsla och stelheten sved mest. Väntan på något annat. Något mer. Som om allt man gör måste betyda något. Som om allt man gör måste ha en mening eller leda till något.
Jag vet inte ens vad jag ville. Jag ville bara känna hur det kändes, om allt var vanligt eller helt annorlunda. Och det var det. Jag ville känna hur mycket jag klarade av och vad jag överlevde att möta. Jag ville bevisa för mig själv och för någon annan att livet går vidare. Jag ville få veta om det fanns någon framtid.
Och svar, ja de fick jag allt. Frågan är bara om det var några svar som jag kan få några egentliga svar av, eller om det bara var ytterligare ett bevis för vilken utomordentligt suverän skådespelare jag är.
day eleven
- a photo that makes you happy
När tankarna klarnar
En inledning från en bok och ett avslut från en annan, sammanlänkade.
En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften. Det var dags för en förändring men frågan var vad som skulle förändras.
Livet han levde såg olika ut varje dag men i andras ögon verkade det troligast rätt enformigt. Det viktigaste för Snusmumriken var därför att aldrig se genom andras ögon, han nöjde sig med att se världen med sina egna.
Som alltid promenerade han genom skogen, plockade svamp och annat ätbart och återvände sedan till sitt tält. Med hjälp av torra kvistar och tändstickor gjorde han upp en eld och när han så småningom fått i sig dagens föda packades tältet ihop och vandringen fortsatte. Vart vandringen ledde honom var det ingen som visste, inte ens han själv. Det här livet hade pågått så länge han kunde minnas. Eller. Så länge han ville minnas åtminstone. Den tidigare tiden var inget han ville erinra sig om och därför ingenting han ägnade en tanke. Därför bekymrade det inte Snusmumriken att han inte visste hur dagen skulle se ut eller var han skulle komma att övernatta, han vandrade helt enkelt tills han kände sig nöjd. Skogen skänkte Snusmumriken ett lugn han aldrig upplevt tidigare, det var en plats för stillhet och ro. När han var liten blev han kallad för eremit av de i sin bekantskapskrets men det var inget som störde honom, tvärtom kände han att det stämde väldigt bra men valde att ersätta ordet eremit med ensamvarg. Eremiter brukar upplevas som vresiga och arga när de blir störda och fanns det något Snusmumriken inte var så var det vresig.
Just den här morgonen verkade skogen extra levande. Eftersom hösten nalkades skiftade trädens löv i alla färger, ljuset ändrades allteftersom dagen fortskred och framåt eftermiddagen skymtades älvorna dansa i skogsgläntan. När det började skymma insåg Snusmumriken något som legat på lur i hans tankar länge utan att riktigt lyckats ta form. Han insåg vilket uppbrott det var han känt av på morgonen och han insåg att det var dags att förändra sina livsvanor. När han slog upp tältet för kvällen tänkte han för sig själv:
”Det är inte långt hem men jag har ändå en mycket lång väg framför mig. Målet är svårt att nå, men inte okänt; jag skulle vilja förlåta mina döda föräldrar.”
om visioner som aldrig blir till verklighet
Några sanningensord från en främling med inspirerande texter och vackra bilder. Jag läser mina egna texter och tittar på mina egna bilder och undrar vad folk skulle tycka om de fick läsa och se dem. Jag inser att jag saknar att skriva men ändå kan jag inte ta tag i det och jag undrar om det beror på att jag inte försöker eller om det är för att jag inte har någon inspiration. Jag vill tro att det är inspirationsbristen det beror på men innerst inne vet jag nog att det inte är riktigt sant, jag är en sådan person som måste ha en dead line för att kunna prestera, även om jag även måste få vänta på min inspirationskälla.
day ten
- a drunk photo of you
i ditt öga var en storm jag såg
lost in translation
Finns det någon jävel i denna värld som kan ge mig något svar?
beauty and the beast
När människor känner att de fastnat i gamla vanor och att de inte trivs brukar de försöka göra något åt det. En del kanske tar ett par dagars semester, reser någonstans och vilar upp sig. Andra försöker bara bryta vanorna och göra något annorlunda. Jag har insett att jag byter ut delar av mig själv istället. När jag är trött på den tillvaron jag lever i så förändrar jag något med mitt utseende. Jag byter hårfärg, frisyr, kläder eller något liknande. Det är som om jag genom att förändra något med mitt utseende hoppas på att jag ska kunna byta bort en del av den där gamla Frida som jag inte längre vill vara. Det är som att man kanske möblerar om i sitt rum när man behöver lite förändring - jag möblerar om mig själv lite grann. Egentligen vet jag inte hur mycket det åstadkommer, det är nog mest en sådan där psykisk grej som känns bra för mig och det räcker nog egentligen. Det känns bra.
Mina två senaste förändringar känns bra i alla fall. Jag har lagt mitt evighetshalsband på hyllan och gjort en ny piercing. Det betyder egentligen ingenting och borde inte göra den minsta skillnad men för mig så är det ett steg vidare. En process där jag rensar bort det som är gammalt och utslitet och uttjatat i mitt liv och gör plats för mina nya tankar och idéer. Det är som att jag genom att ta bort en del av det som brukade vara Frida kan göra plats för den där nya Frida. Och det behöver inte ens vara särskilt mycket. Jag måste bara veta att jag kan och gör det jag vill.
play me
Efter ett par timmar på stan insåg jag att jag behövde en förändring och sagt och gjort blev det en tur förbi Skanstull innan jag åkte till Farsta och impuls-hälsade på Frida. Födelsedagsfirande och utgång på kvällen och jag var lycklig rakt igenom, hela dagen, varje timme och minut.
Söndag fånlog jag hela dagen och det kan nog vara den där dagen efter-känslan som skänker mig lugn, eller också var det bara en bra dag för jag insåg att mitt liv verkligen var perfekt. I alla fall under de tre dagarna som passerat.
day nine
- a photo of you as a baby
day eight
- a photo of your family
day seven
- a photo of your best friend
.
Kan någon bara ge mig en god-damn-it-jäkla-cigarett. Snälla?!
jag vet att det är sent men jag ligger vaken
Precis så känns det nu också, nu när fredagen är här och jag har två dagar att uthärda utan egentliga planer. Fast jag ju har planer. Jag både längtar och inte längtar till måndag då det blir jobb igen. Vilket kul liv man har alltså. Är jag verkligen nitton eller är jag typ nittiosju?
Sorgligt.
day six
- a photo of you and someone you love
day five
- a photo that makes you laugh
sleepless as always
Frukost, lunch, mellis och middag varje dag. Träning onsdag, fredag/lördag, söndag/måndag beroende på jobb- och helgschemat. Gå och lägga mig när sömntåget kommer. Kliva upp när klockan ringer. Sysselsätta mig på dagtid.
Det går ganska bra. Jag äter de flesta målen mat, brukar bara missa frukost och ibland lunch eller middag om det är något äckligt. Har gymmat idag i en timme och fyrtio minuter och har druckit mina två liter vatten och jobbat sju timmar. Nog borde väl mina ansträgningar ändå ge litelitelite resultat.
day four
- a photo of the last place you went on holiday
all my life
Mitt liv är lika oförutsägbart som det är spännande. Alltså inte det minsta. Ska packa väskan med gymkläder nu så att jag kan ta med den efter jobbet imorgon. Det spelar ingen roll hur trött och sliten jag är. Imorgon ska det bli träning för utan fotbollen är den enda motion jag får mina promenader och det räcker inte långt. Träning onsdagar, fredagar och antingen lördagar eller söndagar ska det bli nu. Ska lära mig att hålla mina sovvanor även på helger så att jag kommer upp relativt tidigt.
Det är så dags att börja med det livet nu. Nu när det inte finns något annat liv att leva och ingen annan än jag egentligen bryr sig om hur jag mår.
day three
- a photo of you
tre dagar
Orkar inte med någon promenad nu och är lite irriterad över att kvällens planer ändrades, meningen med mina dagar är ju att jag ska ha så lite tid som möjligt till att bara sitta för mig själv eftersom det är den tiden som drar fram mörker och kyla i mitt bröst. Nu ska jag dricka mjölk och lägga mig på spikmattan i alla fall. Byter ut de gamla beroendena mot nya, lite mindre ohälsosamma.
trouble is her only friend
Som man bäddar får man ligga heter det och jag har verkligen bäddat ned mig ordentligt nu. Det är få vanor jag har som jag själv kan påverka i dagsläget. Och de få saker som jag kan påverka i mitt liv kontrollerar jag med järnhand som kompensation. Det är inte särskilt smart. Men det är mitt sätt att fortfarande känna att jag har kontroll över mitt eget liv fast jag egentligen känner hur det rinner som sand mellan mina fingrar.
Och jag har tagit en paus med fotbollen. Bra eller dåligt kan man ju fråga sig. Jag som inte skulle isolera mig.
day two
- a photo of yourself a year ago
poesi för fiskar
Poesi för fiskar - Ta Mig, helt jäkla värt att se. Min första reaktion är självklart den där förutsägbara och det är så hemskt. Klippet är lite roande, något de driver om och som därför känns lite oseriöst och kul. Vid närmare eftertanke är det inte alls roligt utan bara hemskt. De har ju vänt på en vardaglig situation och till viss del kanske den känns aningen överdriven men det är inte mycket, och inte för alla skulle jag tro.
Mest är nog det hela bara sorgligt. Och tänkvärt.
day one
- your facebook profile photo
nattens änglar
right as rain
Jag lät det skina igenom idag och jag vet inte riktigt hur jag känner så här i efterhand. Ibland kan jag gå en hel dag och fantisera om det, hitta på vad de skulle säga, hur det skulle se ut, vad som skulle hända. Jag vet inte varför jag gör som jag gör. Varför jag gömmer allt som egentligen är sant. Det känns som att ungefär en femtedel av den jag är, det jag känner och hur jag mår får all plats, det femdubblas och projiceras på hela mitt yttre.
Jag önskar alltid att jag skulle våga visa de där andra, undangömda delarna. Men för att vara helt ärlig är jag rädd. Och jag vet inte ens vad jag är rädd för. Antagligen för att jag inte vet hur man gör, för att jag inte vet vad som kommer att hända med mig, hur människor kommer att reagera och för att jag helt enkelt är livrädd för det som jag på samma gång längtar efter allra mest.
nykter eller alldeles för full
länge leve längesen
Ändå känns det bara tomt. Och jag förstår inte varför det är så tungt att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, eller att klä på sig kläder och göra sig i ordning för att träffa en vän i stan, eller promenera hem till mamma för middag. För trots allt är det just då jag mår bra. I den studen när jag är så upptagen att jag inte kan tänka på annat än det jag gör just då. Det är då jag lever och det är då jag inser att mitt liv inte ligger och drunknar på havets botten.
Trots det väljer jag att vara hemma. Ensam. Väljer att inte träffa någon för jag orkar inte anstränga mig. Väljer att sitta hemma en hel helg och längta efter något som jag för en vecka sedan inte hade förlorat.
tvilling
Störningar
Det ser för närvarande ut som om du kommer att få vara med om en kritisk situation. Det gäller att du reagerar lugnt och värdigt till allt som verkar störande eller de negativa känslor som skapas, då kommer denna kritiska situation att försvinna utan att ha orsakat någon skada. Det är nu av betydelse att du vårdar din hälsa ordentligt.
i taxin, i trappen, i hissen, i hallen
Det värsta är verkligen att förlora själva personen. Att veta att allt det där man älskade hos en person inte längre kommer att finnas. Det värsta är inte att förlora en person man tyckte om, det värsta är att förlora en vän.
Det kanske är därför det känns som det gör.
jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv
Dessutom bestämde jag att jag inte kan isolera mig. Mina första tankar var att ställa in middag med mamma, hoppa över hockeyn, sjukanmäla mig till fotbollsmatchen, radera bilder och konversationer från mobilen. Allt sådant där man gör i de värsta och mest förvirrande stunderna. Jag tog en huvudvärkstablett, låg på spikmattan och lyckades mot förmodan hålla mig lugn och inte göra allt det där jag skulle ha gjort om det här hade hänt ett år tidigare.
Jag bestämde mig för att ta tag i andra saker, börja ha ett liv efter timmarna på jobbet, göra saker jag vill och tycker om, äntligen fixa träningen, kolla upp olika jobb- och pluggmöjligheter. Ta tag i allt det där som jag lagt på hyllan, skjutit upp och städat undan för att ha tid med dig.
Varje slut är en början på något nytt.
I go wherever you will go
På sätt och vis är den här tomhetskänslan skön. På något underligt vis kan jag välkomna det där Ingentinget som jag i vanliga fall är så rädd för. På många sätt känns det bra att slippa känna någonting istället för att känna allt.
Om jag tittar på det hela ur ett annat perspektiv är det helt fel att Ingentinget omringar mig. Jag är van vid det och avskyr det, men det beror ju på att jag upplever ingentingets känslor när jag egentligen inte borde, när jag borde känna någonting annat - vad som helst. Det som är bra just nu är att jag hellre är tom än ledsen medan det annars brukar kännas som att jag hellre är helt normal och vanlig än tom.
Det låter inte särskilt begripligt och känns som att jag mest säger emot mig själv, frågan är om jag själv kommer förstå när jag läser vad jag skrivit om ett halvår. Men sådant återstår att se.
miracle
Livet suger - sen dör man
Ibland är det verkligen precis så det känns men av någon anledning går det alltid över. Även om det alltid finns där så är det bara för kortare stunder som det känns som att livet suger. Man har uppgångar och nedgångar, de verkar vara dem livet består av och det verkar inte vara ofta livet flyter på längs en rak linje. Men jag vet inte. Det kanske inte vore så kul att bara flyta på heller.
Och jag undrar varför och hur jag kan vara så rationell, och hur det kan vara jag som tröstar, och hur jag egentligen kan se mening i allting när jag samtidigt vet att det är slutet på något bra, att det inte kommer att kunna bli som jag vill och som känns bäst vad jag än gör och hur mycket jag än hoppas. Jag förstår inte hur jag kan vara så här när jag egentligen borde bryta ihop. Det kanske kommer.
