dreamer

Universitetsstarten kunde inte bli mer olik början på gymnasiet. Då började jag i en klass där i princip alla kände någon sen innan, där alla var otroligt studiemotiverade och där alla var i perioden "jag är egen och speciell och det ska fan märkas". Jag skolkade var och varannan dag och vantrivdes så oändligt att det inte ens går att beskriva. Jag saknade vanligheten, saknade känslan av att möta olika personligheter och att träffa människor som var och kände som mig.

Nu däremot. Nu verkar alla vara lika förvirrade. Ingen känner någon och vare sig folk kommer ifrån Göteborg eller någon annan del av Sverige så har alla sökt hit av en anledning, det här är något alla vill, på ett eller annat sätt. Alla är nya, främmande inför varandra och alla vill lära känna alla.

Till skillnad från gymnasiet känns allt så bra. Jag längtar så tills allt börjar på riktigt och jag kan koncentrera mig på skolarbete. Jag har träffat oändligt med personer som vill lära känna varandra, knyta nya kontakter och skapa något nytt.

Allt känns så positivt, alla är så intresserade, engagerade och tillmötesgående. Alla blir vi lik en dag. Och kanske är vi alla lika varandra redan när vi möter varande idag.

Och så var det hela igång. Jag funderar fortfarande mycket på hur jag borde känna mig, sedan kommer jag på att det finns väl inget borde, alla känner väl sina egna känslor. Men då kan jag inte komma på vilka mina känslor är och då är jag tillbaka på det där borde för att försöka få någon slags uppfattning.

Det där med känslor alltså. Det är mer diffust än drömmar som åker bergochdalbana. För drömmar kan man i alla fall avfärda som nonsens och hjärnans påhitt ifall man inte orkar tänka mer. Känslor är lite svårare att avfärda. Känslor finns ju, de är äkta och framförallt, de känns. Att däremot trassla ut alltihop för att få någon rätsida, för att fatta vilken känsla man känner, det måste vara livets stora gåta.

Jag har i alla fall gett det ett försök och kommit fram till att jag tror att jag är glad. Igår var en lååååång och låååångsam dag med alldeles för mycket information och sittande. Som tur var satt vi på sköna stolar så det gick att ta en power nap här och där. Kvällen var trevligare då nollningen startade och vi fick chansen att lära känna varandra lite bättre. Vi drack vin i en park och fotade lite olika konstiga och mindre konstiga saker.

Idag var en ny dag med ännu mera information och på förmiddagspasset dessutom obehagliga stolar... Lunch åt jag tillsammans med fyra andra, varav en, eller kanske två, kommer att hamna i samma "klass" som mig genom hela universitetstiden. Om ingen av dem hoppar av, vill säga.

Eftermiddagspasset var lite nyttigt och lite tråkigt och då gick vi hem efter hälften. Hoppade dessutom över nollningsgrillen eftersom det skulle bli regn och fick lite vettiga saker gjorda här hemma.

Nu glömde jag helt bort att det var känslor jag diskuterade och börjar bli trött i fingrarna så avrundar det hela med en snabb genomgång av alla känslor jag känt och lyckats identifiera sedan igår.

Glädje, lycka, lättnad, förvirring, ensamhet, trygghet, hopp, tvivlan, längtan, rädsla, tro, trötthet, uttråkning, lugn och förväntan.

Det får duga.

Sitter i en park nu igen, funderar över hur jag känner mig. Har fixat allt som har med skolan och göra och har nu femtio minuter kvar att oroa mig på innan allt drar igång. Kvar att ordna är sådant där tråkigt pappersgöra som att adressändra och skaffa någon slags försäkring, det kan nog vara vettigt att ha. På något sätt känns det som att allt det här borde göra att jag känner mig äldre, eller åtminstone lite vuxen, men jag känner mig mest förvirrad och ännu mer som ett barn. Det är så mycket saker som alltid bara gjorts som ja aldrig ägnat en tanke, och helt plötsligt står jag här helt själv och ska ordna upp saker som jag inte ens vet existerar.

Hur som helst tror jag att jag kan argumentera mot alla dem som har sagt att jag flyttar till Sveriges baksida. Det är så fint här, alla är trevliga och jag trivs så bra i min lilla lägenhet. På något konstigt vis känns allt redan vanligt. Som om jag aldrig åkt nån annan buss i hela mitt liv och som om jag alltid bott i mitt lilla rum.

Allt jag önskar nu är bara att jag ska träffa lite fler trevliga typer så att jag kan få lite sällskap, och att min dator håller för annars blir det en halv katastrof när jag ska försöka plugga.

Äntligen. Oron var värst så länge jag var kvar i Stockholm och det bara var en mängd avsked som stod på schemat, och självklart när familjen lämnade mig för att återvända hem. Nu när jag är här och har landat känns allt underbart. Jag har haft tre hektiska dagar med inflyttning och inredning, avskedsmiddag på världens vackraste restaurang, påhälsning hos släktingar och en systerdag.

Jag har äntligen lyckats få ordning på allting, i alla fall nästan allting. Registrering av kursen är avklarad, skolan är hittad, samlingsplatsen inför imorgon är hittad, busskort köpt, karta införskaffad, busslinjer och hållplatser funna och jag har till och med lärt mig hitta någorlunda bra i stan. Idag åkte jag med fina syster (som jag ser alldeles för sällan men hoppas se mer av nu när vi bara bor 20 minuter ifrån varandra) till Ikea och handlade en bokhylla eftersom mina böcker sorgligt nog inte fick plats från början. Pappa föreslog att jag skulle byta till villan istället för lillstugan som jag bor i för att få plats med allt, han är rolig, han.

Nu sitter jag vid något vatten i en mysig liten park med något namn jag inte känner till. Jag har dessutom träffat två trevliga personer som också ska börja plugga men tyvärr inte samma program som jag, vilket var tråkigt. Men jag yror nog att det här kan bli bra. Nu när jag slutat oroa mig. Det blir nog mer än bra. Kanske till och med jättebra!

Så var sista dagen förbi. Vet inte hur jag ska känna mig, vad jag ska tycka och vad jag ska tänka. Det kommer att gå så bra, säger alla. Du kommer att få så roligt, säger dom.

Jag är mest bara ledsen. Ledsen för precis allt. Vad jag än gör tänker jag bara att "det här är sista gången". Sista gången jag låser upp dörren, sista gången jag går den här vägen, sista gången jag sover i mitt underbara rum, sista gången jag sitter på altanen, sista gången jag ser mina barn, sista gången jag träffar mina kollegor.

Det känns så fel. Så fel att bryta upp när jag är så lycklig, mår så bra, känner att allt verkligen är rätt. Men jag vet inte om det egentligen är så eller om det bara är flyttnerver. Jag ville ju det här. Vill det här. Det är min dröm och äntligen är det dags att leva den.

Jag bara avskyr så otroligt mycket att inte veta vad jag har framför mig, vad som väntar. Ovissheten. Jag avskyr att inte ha kontroll, inte veta.

Men det blir nog bra. När jag väl är där, känner mig hemma och har hittat min nya plats. Det är bara så skrämmande. Livrädd är det bästa ordet för alla känslor.

Då var det bara fem dagar kvar. Börjar få resefeber, eller vad det nu kallas. På något sätt är det ju ändå en resa. Den senaste veckan har varit fullspäckad med träning, konfirmationsfirande, försenade födelsedagspresenter, träffa vänner, säga hejdå, middagar, luncher och inte minst jobb. Nu har jag fem dagar kvar. Fem, ynka dagar. Fem dagar med after work med världens bästa kollegor, med fika, sushi, kräftskiva, förhoppningsvis en avskedsfika, en avskedsmiddag och ännu mera packning. Vet inte hur har ska hinna med allt jag vill göra och dum som jag är har jag som alltid tänkt att jag har tid på mig, så allt är uppskjutet till sista veckan.

Det var det där med tiden, alltså.

Den sista sommaren
som riktigt barn
Den sista sommaren
vad finns egentligen kvar?
Nu börjar allvar
och barnslighet stängs ut,
varför har någon
bestämt att ungdomen är slut?
En livfull sommar
har nått sitt slut
och ingen vet
hur hösten ska se ut

Fortfarande panik men jag har stillat den lite, och på det stora hela har det är varit en bra dag. Det känns lite lättare att andas, en tyngd och ett oros moment är borta och det känns så mycket bättre. Samtidigt känns det ännu verkligare, ännu mer påtagligt nu. Tiden känns allt mer begränsad. Livrädd är nog ordet. Livrädd men förväntansfull.

Tiden här i Stockholm börjar lida mot sitt slut. Jag vet inte vad jag har framför mig, vet inte vad jag kan vänta mig, har ingen aning om var jag kommer bo, befinna mig eller vilka jag kommer känna om en månad. Jag vet ingenting, känns det som.

Trots det kan jag inte hjälpa att jag känner mig överlycklig. För en gång skull har jag kunnat släppa kontrollen, ignorera pessimisten och pedanten inom mig. Bara släppa taget och tänka att jag ska ta det som det kommer, den dagen den sorgen och på något sätt löser det sig alltid.

Jag kan bara inte låta bli att vara tacksam, att uppskatta varenda liten del av allt som händer och alla personer som jag känner. På något sätt känns det som att jag äntligen inser vad och vilka det är som verkligen betyder något för mig. Jag har drygt två veckor att hinna med alla måsten. Alla jag måste träffa, konfirmation, fest, grillskivor, middagar, måla om sängen, packa det sista av mitt liv i ytterligare kartonger.

Jag känner hur allt jag älskat här närmar sig sitt slut, hur alla farväl smyger sig på. Ändå är jag så tacksam. Jag är så glad och lycklig och sorgsen på samma gång. Jag kommer att sakna det så mycket. Men jag är lycklig nu, jag är fri att göra vad jag vill och känner för och jag vet vilka jag kommer att sakna.

Varje dag känns som ett avslut av något slag, varje dag kramas vi, blir tårögda och konstaterar att snart, snart är inte allt lika enkelt som det en gång har varit.

Äntligen kan jag förstå hur mycket allt har betytt, hur mycket personer har ställt upp för mig, berört mig, uppmuntrat mig och stått bredvid mig. Genom allt.

Jag kommer att sakna det varje sekund, tänka på det varje dag. Men jag är så lycklig.

Ännu en natt med alldeles för lite sömn. Snoozade i 45 minuter innan jag fattade att väckarklockan ringde. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag vänt på dygnet, men det kan jag ju omöjligt ha gjort, för det enda jag har gjort är att somna alldeles för sent och stiga upp alldeles för tidigt för att jobba. Räknade på det. Har sovit 20 timmar på fem nätter. Alldeles för lite. Hälften av vad jag brukar. Kanske inte så konstigt att allt känns så suddigt, luddigt och disigt. Sova kan jag ju alltid göra någon annan gång. När jag inte har jobb, skolarbeten, böcker eller hektiska tankar som distraktion.

Denna eviga distraktion, kommer jag någonsin bli av med den?

Så. Är tillfälligt fri från min distraktion. Dagen har varit.. Omvälvande. Somnade klockan fem inatt. Försov mig förstås på morgonen. Fick blommor, present, fika och ett kort på jobbet. Tur måste jag väl säga att det bara var tre ordinarie där, annars hade jag väl grinat. Tur är det väl att jag fått två veckors jobb till. Då får jag träffa alla, säga hejdå på riktigt, det sista slutgiltiga, oåterkalleliga hejdået. Och jag bara vet redan nu att jag kommer börja gråta. Hur kan något som känns så rätt vara så sorgligt. Hur kan avsked alltid kännas så. Så. Jag vet inte. Så bara.

Samtidigt blir jag av med mina demoner. Jag slipper vara rädd för att se alla dem jag inte vill se. Jag slipper oroa mig för att möta idioter på väg till affären. Jag slipper ångesten över att kanske möta någon på bussen.

Man ska sluta leken när allt är som roligast. Den här gången flyr jag inte. Inte bara. Den här gången lämnar jag självmant något bra för något som jag hoppas ska bli ännu bättre. Det här är sådant som jag måste inse att jag kommer att behöva genomgå varje gång jag ska fatta ett större beslut. Och jag hoppas att jag kommer att få många sådana chanser i livet.

Lite kvälls-melankoli i all sin enkelhet.