dreamer

Men hej på dig trista-gråa-tråkiga-hemska höstdepression. Det känns som att jag är femton år igen och allt jag orkar är att apatiskt stirra in i en vägg för att sedan gå och lägga mig, helt utmattad, och sova i tolv timmar. När jag vaknar är jag precis lika utmattad, har noll matlust och orkar inget annat än att stirra i taket.

Vad är det som händer ?

Ont i magen och orkar inte. Skitdag. Undrar om det är så min nya typ av bakfylla ska vara ? Deppig och ångestfylld istället för trött och illamående? Tror jag föredrar de gamla isåfall... Avskyr att må psykiskt dåligt eller vad man nu ska kalla det. Fysiska åkommor känns som rena rama lyxen när man jämför.

Jäkla manodepressiva-mindfuckedup-störda människa.

Ibland händer saker man minst av allt önskar, saker man inte haft en chans att påverka, saker som inte går att förändra i efterhand.

Jag kan inte ens gråta för att det gör allt för ont i hjärtat. Jag önskar att jag slapp veta men samtidigt skulle det vara tusen gånger värre att gå omkring ovetandes.

Vissa dagar önskar jag mer än andra att jag kunde förändra världen.

Varför är det så svårt

En del människor är så underbara och vackra att dom värmer hela mig. Och idag värmde du hela min själ, inifrån och ut.

Lycka

Snälla rara underbara barnen, hur skulle jag klara mig utan dem. Utan mitt jobb. Utan all glädje.

Drömde hemska mardrömmar och vaknade med en blöt kudde och svullna ögon. Det var bara en dröm, en hemsk dröm, en mardröm som inte får bli verklighet.

Jag undrar varför det nästan alltid är så att de dåliga känslorna tar över, att det är de negativa kommentarerna som fastnar och varför irritation alltid lyckas ta så mycket mer plats än glädjen. Jag vet inte om det bara är mig det gäller men någonstans känns det inte riktigt som det. Det känns som att det mörka och svarta är så mycket mer kraftfullt än det ljusa, att det tar över mig varje gång.

Och jag har kämpat så mycket för att bli av med det här. Har gjort så otroligt mycket för att sluta lägga energi på skitsaker som jag bara borde lägga bakom mig. Sluta störa mig på saker som inte har med mig att göra och övervinna mörkret med ljusa, glada, lyckliga saker. För det finns så mycket som är bra men det går mig alltför ofta förbi, det är inte förrän det är borta jag inser hur bra det faktiskt var.

Men ibland undrar jag om människan egentligen är idioter. Det är ett under att vi tagit oss så här långt. Det känns som om egoismen och uppmärksamhetsbehovet och all skit är allt som finns. Vissa dagar.

Idag är jag bara så förbannat trött på människor, som inte kan stå för någonting, som tycker att de kan säga precis vad de tycker och tänker men så fort någon annan gör samma sak blir de förbannade. Jag är så trött på människor som alltid skyller allt på alla andra, som lever inuti sin egen jävla box och inte kan se någonting utifrån någon annans perspektiv. Så ledsen över personer som bara kräver och kräver men aldrig ger någonting tillbaka.

Och så är jag rädd att jag är en av dem. Att jag inte är ett piss bättre utan precis lika värdelös som nittio procent av mänskligheten.

Faller långsamt
sakta men säkert