dreamer

Idag har jag en bra känsla inom mig, trots en arbetsdag på tolv timmar. Jag har promenerat och jag har ätit choklad. Jag har fått massa bra cafétips från olika håll och blivit lovad recept och fått matinspiration från andra håll. Jag har varit och fikat världens godaste ciabatta med tonfiskröra och jag har druckit mängder med kaffe. Vad sorgligt på ett sätt att allt som varit bra med den här dagen verkar ha med mat att göra. Som att äta är det enda som gör mig glad.

Riktigt så är det kanske inte. Måste fundera ut lite andra bra saker med den här gråa torsdagen bara för det. Jag var på en lång och tråkig föreläsning som ändå kändes lite hoppfull. Jag har lekt och haft rörelsegrupp med mina små barn. Vi har haft en lugn dag på jobbet. Det var alldeles perfekt och lagom väder när vi var ute på eftermiddagen. Och bäst av allt är förstås att det är fredag imorgon, jag öppnar och får göra iordning frukosten och jag får dessutom sluta klockan ett!

Så ja, det är med en riktigt skön känsla jag kryper ner i min säng hemma hos pappa ikväll. Kram och kyss och hejdå typ.

Ibland undrar jag om det kanske sitter någon liten gubbe med skägg högt uppe på ett moln ändå. Trots att jag inte är troende så måste jag ju ändå tro. Jag tror på någonting, det är bara på frågan vad jag tror på som jag måste fundera lite mer. Men någonting måste det vara.

Jag undrar i alla fall om den där lilla molngubben sitter och styr över människors liv, att han bestämmer vad som ska hända vem och vem som ska göra vad. Det är klart att alla människor skapar sina egna liv, det tvivlar jag inte en sekund på, men hur mycket är det en själv som avgör? Jag vet ju vad jag själv vill, vågar och har lust med. Jag tycker om mitt liv som det är och jag är nöjd med mina val, men ibland kan jag inte låta bli att önska att jag levde någon annans liv. Någon som älskade att ta risker, någon som var äventyrslysten och såg och upplevde en hel livstids äventyr på ett år. Ibland önskar jag att jag kunde få värsta häftiga jobbet och ägna dagarna åt sådana saker de gör på film. Men samtidigt vet jag att det där inte är jag. Jag kanske tycker att det låter underbart spännande men när jag väl försöker mig på det är det inte alls min grej, jag mår inte bra av det och det är inte kul alls.

Och då måste jag ju undra, varför tycker jag att det låter så roligt men när jag väl upplever det är det inte alls så? Vem har bestämt att Kalle från Oslo tycker att sånt är kul på riktigt medan jag inte alls gör det? För någonting måste det ju vara, som gör så att vi är så otroligt olika fast vi egentligen är likadana.

Mörkt och kallt och vitt och glittrigt och fint och isigt. Trött och pigg, glad och stum. Tyst och fundersam. Ingen inspiration till någonting.

Hänt lite senaste månaden och väl hemma blev jag abrupt kastad in i verkligheten igen. Tre underbara veckor i värmen där vi låg på samma solstolar i två veckor, åt god mat, tröttnade på thaimat, träffade människor, såg nya platser, läste bok efter bok, gjorde ingenting, festade. Ja, vi hade väl semester helt enkelt. Väl hemma träffade jag finaste Frida efter 125 dagar utan att ha setts. Kom tillbaka till jobbet och fick förlängt sex månader. Fick ångest över massa gammalt som jag trott vi båda två faktiskt hade lagt bakom oss. Hemma i Stockholm som, precis som vanligt, är tvärtemot vad jag förväntat mig men ändå precis som vanligt.

Det var den månaden det. Nu är det ett nytt år och alltid är sig precis likt fast ändå lite annorlunda.

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/858235/images/2013/pic_50fd97f99606ee2e42b9d01a.jpg" class="image">