dreamer

Jag har funderat lite på saker och ting på sistone. Och jag är inte alls insatt och vill väldigt gärna säga att jag inte bryr mig, men samtidigt kan jag inte låta bli att bry mig. För hela mitt facebook-flöde fylls nu för tiden med blogginlägg, artiklar och folks allmänna åsikter och män, patriarkat, feminism och rasism. Och jag är så oerhört trött på detta. Jag vill inte höra massa politik när jag är ledig. Jag är inte intresserad av att sätta mig in djupare än jag redan är insatt. Jag är inte intresserad av folks alla värderingar och åsikter om precis allting hela tiden.

 

Ändå råkar jag på något vis hamna där, där jag sitter och läser dessa eviga artiklar. Ibland är de rätt intressanta, ibland håller jag med om saker och ibland blir jag faktiskt glad. Men allt oftare blir jag bara arg och irriterad. Inte för att jag inte håller med, utan oftare för att folk är elaka. Jag hade hoppats att det skulle lugna ned sig lite efter valet, att folk bara kände ett oerhört stort ansvar för att få folk att "rösta rätt" men det känns som att det har fortsatt precis lika mycket efteråt. Det sorgliga är att det mesta bara är hat. Hat, elaka ord, beskyllningar, skuldbeläggning och sarkastiska inlägg som bara vill visa för andra människor hur värdelösa det är.

 

Nu senast läste jag två blogginlägg, ett som handlade om "de tio värsta typerna av män och varför jag hatar dem" och sen ett annat som handlade om "tio sätt som män har skadat mig på", den senaste har jag faktiskt en länk till, ifall någon vill läsa något som väcker känslor: http://www.arsinoe.se/stora-fortryckardagen-2/

 

Hur som helst så funderade jag lite över detta. Jag tänkte på huruvida jag blivit sårad i mitt liv hittills och jag tror faktiskt att de som sårat mig allra mest är de som stått mig närmast, och de har varit både tjejer och killar. Så jag undrar varför det är så viktigt att definiera huruvida det är en kille eller tjej som har skadat mig är? Så för att sammanfatta det hela lite så har jag funderat över denna Ladys "tio i topp-lista" och känner ungefär såhär:

1. Jag får oftare höra från kvinnor än från män hur en snygg kvinna ska se ut, det är oftare de klassiska tjejtidningarna som visar upp den perfekta kroppen och kommer med bantningstips och jag har aldrig blivit kallad tjock eller ful av någon av mina vänner, familj eller nära personer. Blir man det kanske det är dags att fundera över vilka man väljer att spendera sin tid med.

2. De enda jag någonsin hört uttrycka att de inte känner sig fulländade utan en man vid sin sida är mina tjejkompisar, som har klagat över att de också vill ha ett förhållande. Dock har jag lika ofta hört mina killkompisar säga att de saknar att ha en flickvän, någon att komma hem till, någon att spendera varje dag med. Och aldrig någonsin har jag känt mig ofullständig för att jag varit singel, snarare för att jag saknat mina nära vänner av olika anledningar.

3. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga om den punkten. Nej. Jag har aldrig känt mig lurad i något av mina förhållanden. Och inte sviken heller. Jag gillar dock det klassiska citatet "it takes two to dance a dance", det är sällan bara den enes fel när ett förhållande går snett. Förutom i en del extrema fall förstås.

4. Arbetsfördelningen är väl något jag kan känna igen mig i däremot. Trots det så tycker jag ändå att om jag anser att jag gör för mycket så är det mitt ansvar att ta upp det till diskussion. Tiger man i det tysta (vilket jag är väldigt bra att göra) så är det väl egentligen upp till mig. För väldigt få personer är tankeläsare, faktiskt.

5. Nej. Bara nej. Och återigen nej. Och nej, att hata förhöjer inte livskvaliteten för någon. Det skapar bara mer långsiktiga problem, även fast det självklart är väldigt skönt att få ösa ur sig skit över något/någon om man är arg.

6. Jag har aldrig i hela mitt liv känt att någon använt sig eller utnyttjat min kropp utan min tillåtelse. Och vadå känna sig in? Hur känner man sig in? Om personer inte har förmågan att "känna av" stämningar eller sinnesstämningar så kanske det är läge att öppna munnen och berätta hur läget är.

7. Få män har fått mig att hata kvinnor. Däremot hör jag aldrig så mycket skitsnack som när jag umgås med mina tjejkompisar eller tjejer överlag. Det verkar vara en regel snarare än ett undantag att tjejer alltid delar med sig av sitt skitsnack. Men det kanske bara är min umgängeskrets, vad vet jag.

8. Det känslomässiga beroendet som jag skapat till männen i mitt liv har oftast handlat om att vi haft nära relationer vilka jag saknar när de inte är tillgängliga och uppskattar när de är där. Kanske är det jag som inte uppfattar verkligheten ordentligt men jag kan inte säga att jag upplevt några killar som har hållt mig på avstånd "bara för att de kan". Däremot har jag haft flertalet tjejkompisar som kommit och gått precis som de velat och som inte reflekterat vidare över hur deras beteende påverkar människor i deras omgivning.

9. Återigen nej, jag har aldrig någonsin upplevt att någon som sett mig gråta har ignorerat det, förutom på bussen kanske. Jag kanske har det underbara privilegiet att ha människor i min omgivning som faktiskt bryr sig om mig och då tackar jag gudarna för det. Men jag kan inte påstå att någon, varken man, kvinna, vän eller kärlek har ignorerat mina känslor så uppenbart. Kanske är jag lyckligt ovetandes om den hemska verkligheten.

10. Jag har aldrig någonsin känt mig otrygg i det offentliga rummet för att jag är rädd för att män ska komma fram och tafsa på mig. Däremot har jag varit rädd för att bli rånad på vägen hem, att bli nedslagen för att jag haft fel tröja på mig på hockeymatcher eller att bli knivhuggen mitt i natten. Jag vet inte vad eller varför jag är rädd för det. Kanske för att tidningarna skriver om 750 mord, rån och överfall om dagen. Men det är inte en irrationell rädsla som gör mig rädd för män i allmänhet, och definitivt inte dygnet runt. Och inte mer för män än för kvinnor hellre för den delen.

Däremot har jag full förståelse för att personer som blivit utsatta för saker känner sig rädda, övergivna och sårade. Och jag har full förståelse för att jag antagligen lever i en liten glittrig bubbla då jag inte upplevt allt för mycket hemskt. Men å andra sidan tror jag att det är viktigt att bearbeta det man upplevt och inte börja hata.

För om jag skulle hata alla som någonsin sårat mig så skulle nog mitt hat ha tagit över hela mitt liv,

för sårad,

vem har inte blivit det?