dreamer

Av någon anledning har jag slutat att skriva. Jag vet inte vad som har hänt. Antagligen flyttade jag, glömde alla gamla vanor och skapade mig tusentals nya, små vanor i mitt nya, lilla vardagsliv i min nya, lilla stad. Egentligen är det dumt. För jag tänker så ofta på att jag vill börja skriva igen men det blir aldrig riktigt av. Alla säger alltid att jag gör för mycket, att jag alltid är upptagen och att det aldrig går att få tag i mig. I min värld gör jag aldrig någonting. Så antingen är det min världsbild som är väldigt skev eller så är det alla andra som har fel uppfattning om göra. Hur som helst så har allt det här inneburit att jag inte skriver längre. Och det är så himla, oerhört, vansinnigt, superdupermegatråkigt. För jag älskar att skriva. Jag saknar att skriva. Jag längtar efter att skriva.

 

Jag tycker till och med om det så mycket att när jag väl lyckas ta mig ifrån tentaångesten, som mestadels beror på innehållet i kurserna, så tycker jag att det är fantatiskt roligt att skriva tentor och ibland längtar jag till och med till att kursen ska ta slut så att jag kan få skriva igen. Det. Om. Något. Måste. Ju. Vara. Helgalet. Jag är nog lite galen. Men jag gillar det.

 

Just nu har jag sagt upp det mesta av mitt sociala liv och istället ägnar jag mig åt att plugga 125% första delen av terminen och 175% andra delen av terminen. Jag håller tummarna för att jag ska känna mig lite mer stimulerad. Få utlopp för lite mer av mitt skrivarbehov och kanske även bli lite klokare. Vissa dagar orkar jag knappt tänka på att plugga och andra dagar kan hela min kropp bara brinna av någon slags inre längtan efter att få läsa mer, göra mer, skriva mer, lära mig mer bara för att jag råkat läsa något intressant. Knäpp var ordet, men sådan verkar jag visst vara.