dreamer

Herregud. Hur ska man förklara den här känslan då. Det kommer mest bli lösa ord och svammel. Snurrigt, virrigt och alldeles för mycket tankar. Eller kanske för lite tankar... Förvirrad, besviken. Sviken och lämnad är vad jag känner mig. Mitt liv är alltid på dina villkor. Mitt liv är alltid alla andras. Det är som om jag är frånvarande även när jag sitter mitt bland alla. Som om jag är ensam i en full värld. Som om jag är svartvit mitt bland allt färgglatt. Allting som betyder något, och allting som inte betyder något, det flyter liksom samman. Allt hör ihop men på ett obetydligt sätt. Sedan sakta, rör sig allting bortåt och ingenting jag gör kan stoppa det. Likt ett tåg som lämnar stationen, eller en båt som lämnar hamn. Mindre och mindre ju längre bort det kommer och tillslut försvinner det helt bortom horisonten och ingenting finns kvar. Mitt liv försvinner framför mina ögon och mina händer famlar förtvivlat efter något att ta tag i när jag faller över kanten.

Och alla de som betyder något för mig har en tendens att försvinna. Jag lever som i en dimma. Ibland hittar någon in, men sedan tappar jag bort den. Vilse i dimman. Förlorad i dimman. Då finns inget annat att göra än stå kvar där för
d ä r   k a n   i n g e n   n å   m i g ,   k a n  i n g e t   f å   m i g
att förstå



Lämna mig inte, för lämnar du mig nu då går jag isär
Men jag går inte isär när jag går med dig <3