dreamer

Det känns tomt och konstigt, fast allt nästan känns som vanligt. Det är den där känslan inom mig som är tom bara. Abstrakt är en lite närmare benämning. Om jag inte visste vad det var som hade försvunnit hade jag inte direkt kunnat säga det, men jag hade kunnat se förändringen. Känslan av att en liten del av mig har försvunnit, vilket den i och för sig också har, smyger sig närmare, men samtidigt borde det väl kännas mer än så här? Var det här allt? Tack och hejdå, nu är det såhär livet ser ut? Jag trodde det skulle göra ondare, såra djupare. Kanske inte. Hoppas inte.

Det svåraste är när de frågar och undrar, det är då det gör ont. Jag vet inte varför, det bara är så. På något sätt är det hela bara stort och dimmigt, en annan värld så att säga. Det är som ett problem jag inte riktigt kan sätta fingret på, även fast jag vet exakt vad problemet är.

Jag har alltid vetat att den här dagen skulle komma. Ja, jag har till och med väntat på den och tyckt det dröjt alldeles för lång tid. Men nu är den här och det känns som om det bara gått några dagar. Det är tomt i huset, tomt i mig. Stort och mörkt, tyst och tomt, men jag antar att man vänjer sig. Det gör man alltid.

Har man rätt att ställa den frågan? Har man rätt att vara arg? Har man rätt att vara ledsen? Får man vara glad? Lycklig?