dreamer

Det är så sant så sant. Jag undrar hur många av de löftena som givits till mig som faktiskt har blivit hållna, jag misstänker att jag kan räkna dem på ena handens fingrar.. Inte heller mina löften går nog att räkna på mer än en hand så frågar är varför man lovar så mycket när man redan innan vet att man inte kommer att hålla det. Jag läste en krönika i Metro förra veckan, en norrländsk tjej som skrev om hur vardagligt det har blivit att säga jag älskar dig till någon. Det är precis som hon skriver, förut betydde de orden något starkt, det var inte något man sprang runt och slängde ur sig till vem som helst. Nu säger man jag älskar dig till personer man mött en endaste gång. Det är absurt.

Jag har fått så svårt att lita på folk, för alla dem som jag litat allra mest på har svikit mig så hårt. Jag har svårt att ta åt mig av komplimanger för jag vet att folk bara strör dem omkring sig som om det vore vad som helst. Jag har svårt att känna mig omtyckt för i princip alla runt omkring mig älskar alla de ser, pussar och kramar minst tre personer om dagen för att sedan vända sig till en annan vän och berätta hur illa man egentligen tycker om alla de man precis pussat på. Det känns som att ingenting i den här världen riktigt betyder någonting längre och jag vill inte ha det så.

Alla löften klingar falskt - håkan hellström - kan så vackert sätta ord på allt det där