dreamer

Jag minns den här dagen för ett år sen, minns den som om det vore igår. Minns hur jag låg i min säng den där söndagkvällen och hade ångest inför den kommande skoldagen, min tredje dag på gymnasiet. Jag funderade för mig själv och konstaterade att även fast det var nervöst och nytt så var det knappast normalt att ha en sån ångest att man helst ville spy. Gymnasiet skulle ju vara något roligt, en tid för ny vänskap och en underbar tid att minnas. Istället låg jag i min säng och kunde knappt röra en muskel samtidigt som jag övertalade mig själv att imorgon, då skulle jag ändra mig, jag skulle anstränga mig lite extra, jag skulle göra allt jag kunde och verkligen vilja. Jag minns inte hur det gick, men troligtvis inge vidare för dagarna blev bara värre och värre och söndagen en vecka senare var om möjligt ännu värre. Men hur skulle man berätta det för någon? Ordet oförstådd ekade om och om igen i mitt huvud och inte ens den där som var så nära, som alltid lyssnade och förstod och hjälpte till kunde göra något åt vad jag kände. Jag undrar om det hade fortsatt så, eller om saker och ting hade förändrats till det bättre med tiden?

Idag, ett år senare, ligger jag i sängen ännu en gång och funderar på min kommande skoldag, årets första. Den här gången har jag nybadade fötter, ett underbart sommarlov i baktanke och en härlig klass att komma tillbaka till, längtar vore att överdriva men ångest har jag i alla fall inte. Andra året på gymnasiet, bara två år kvar. Den här dagen om ett år kan vara den sista dagen på mitt sista sommarlov någonsin. Vilken insikt, jag tror att jag börjar bli gammal.