visst fan är jag mittemellan
Det känns som minst hundra dagar sedan jag var hemma, sov i min säng, satt framför datorn eller bara tog det lugnt för mig själv. Samtidigt känns det som typ två dagar sen jag sov hos Lina, mötte upp tjejerna vid båten och nattbadade klockan sju en solig söndagkväll för en vecka sen. Sommaren vänder verkligen upp och ner på all tidsuppfattning. Veckan har varit bra. Eller bra är nog fel ord, men varit har den i alla fall, finns nog inget riktigt grymt ord att beskriva med.
Alltid är det något som är fel och jag skäms har ångest och vill sjunka ner i jorden. Men min stolthet säger något annat så jag ska inte gräva en grop som jag sedan själv faller i, det ska inte fortsätta såhär. Det är svårt att passa in i den världen, svårast av allt är att passa in när man inte ser hela bilden. Om ena hörnet är blått kan det andra vara både mörk- och ljusblått, och för att förvirra mig ännu mer finns tusen olika nyanser och dessutom ett flertal andra färger att välja mellan. För att citera lite: visst fan är jag mittemellan, men lagom och alldeles normal? jag undrar men egentligen bryr jag mig nog inte. Jag är hemma, jag har det bra, jag ska sova hela natten i min egna säng i mitt riktiga rum med min mysiga lukt omkring mig och sedan ska jag gymma, sova lite till, käka, läsa och sova ännu mer. Borta bra men hemma bäst
