dreamer

Det var dagen efter nyårsafton, det vill säga den 1 januari 2009 och jag var påväg hem efter en riktig lyckad nyårsfest. Klockan var kanske halv tolv när jag var vid T-centralen och mamma ringde:
-Var är du någonstans? Vi tänkte fika strax så skynda dig...
Fika var väl inte precis det jag var sugen på efter en sådan kväll. En smoothie och ett varmt bad kändes mer lockande för mitt illamående, mitt värkande huvud och min trötta kropp. 50 minuter senare låste jag upp ytterdörren och doften av nybryggt kaffe nådde mig. Jag var glad, fastän lite trött, men pratade på om lite allt möjligt. Mamma och pappa undrade hur gårdagen hade vart och allt var som vanligt, förutom att det var ett nytt år och jag hade bestämt mig för att det här året skulle bli annorlunda. Och gissa om det blev.

Vi satt i vardagsrummet, jag minns det som om det vore igår. Jag och pappa satt i soffan, mittemot oss satt min lillasyster på en pall, min mamma i den bruna snurrfåtöljen och min brorsa i en annan fåtölj, mellan oss stod julgranen starkt doftande och klädd med alla våra prydnadssaker.  Vi fikade och småpratade intet ont anande, tills mamma helt plötligt tittade upp mot pappa och sa:
- Ja, ska vi berätta de tråkiga nyheterna nu då? Åh nej, farmor har dött, tänkte jag.
- Eller, tråkiga kanske vi inte ska säga, men de mindre roliga. phu! men vad kan det då vara..?
- Jag och pappa ska separera... Haha, vad är det här? Skojar ni, tänkte jag säga
- På riktigt? frågade jag istället.
- Ja, på riktigt, svarade hon.
Min syster log lite smått borta på pallen, hon såg också ut som att ta det hela som ett skämt. Mamma frågade om hon förstod vad det innebar och hon skakade på huvudet, fortfarande leende.
- Ja, eftersom vi inte är gifta kan vi ju inte skilja oss. Men det är det vi menar. Vi ska flytta isär.
Jag såg hur hennes ansikte förvreds och tårar började rinna ner för hennes kinder. Det blev för mycket för mig också. Här kom jag hem, lycklig, glad och redo inför det nya året och istället får jag en nyhet som denna. Hennes tårar gjorde det omöjligt för mig att inte gråta och jag såg hur det blev suddigt för mina ögon. Försökte blinka bort tårarna. Försökte vara stark. Inte svag, stark. Men det är inte så lätt som många tror, särskilt inte med en gråtande tioåring mittemot sig.

it's all a big lie, isn't it?