dreamer

Igår kväll följde jag med Frida till Hammarbysjöstad för att titta på Sofias nya lägenhet. Efter det så åkte vi in till Söder och Café Fåtöljen för att ta en fika. Jag och Frida delade på en kladdkaka som var alldles för stor och gjorde mig illamående, med dock väldigt god. Till det drack jag en smoothie, osockrad, gud så nyttig

I alla fall, för att komma till saken så satt vi där och småpratade lite och Sofia berättade att hon kommit fram till att hennes liv var uppdelat i tre "epoker" eller vad man ska kalla det. Det hon sa fick mig att tänka efter riktigt ordentligt, för visst borde alla kunna dela upp sina liv på liknande sätt? Jag funderade över hur jag skulle kunna dela upp mitt liv. Det är faktiskt svårt, för jag har förändrats väldigt mycket som människa under åren. Erfarenheter, misstag och lyckanden har format mig till den jag är och efter mycket om och men delar jag upp mitt liv hitills i fyra stycken tidsperioder:

0-5 år var en tid för sig. Då var jag liten, lycklig och levde i en pytteliten värld. När man är så liten vet man ju knappt vad som finns där utanför liksom. Världen var för mig mitt hus, min dagmamma och kanske vårat landställe. Det var min värld och jag levde lyckligt ovetande om allting annat

6-10 år tror jag är den andra tiden. Det var en ganska kort tid, tycker både jag och säkert de flesta andra. Men då var jag också liten och lyckligt ovetande. Jag förstod inte så mycket om vad som hände runt omkring mig och även fast världen växte i och med skola mm. så var jag fortfarande barn, men inte på samma sätt som tidigare, jag var bara liten.

11-15 år var definitivt tiden då jag förändrades mest. Ett tag var jag väl ganska rebellisk . Ville bestämma allt, ha min egen stil och brydde mig itne om någon. Screw the world var väl ungefär vad jag kände då. Men för att ta det från början;  helt plötsligt blev jag större än alla andra. Jag var mognare och mer medveten än alla i mina kompisar. Jag kunde känna min mycket äldre än dem, fast det förstod jag väl inte då. Jag var ledsen utan att förstå varför och det gjorde ingen annan heller. Alla de här åren var en upp och ner tid. Glad ena sekunden, grät nästa, sedan skrattade jag bara för att två minuter senare vara skit förbannad. Det var jobbigt, såklart, men det är väl något alla går igenom. Sedan, under åttan tror jag kom den där rebelltiden jag skrev om. H e r r e g u d. Jag ser tillbaka, bara två år senare, och jag känner mig verkligen... annorlunda. Det var min såkallade alternativa period. Jag var deprimerad, riktigt deprimerad under en lång tid. Och sen var det ju jag och Pelle. Vi hatade allt och alla som var likadana. Vi ville synas, ville visa att man kan ha en egen vilja och ändå klara sig bra. Vi ville vara egna och våra försök till det kanske var aningen desperata. Men som sagt, man måste väl gå igenom det också. Så unde de här åren var jag nog fjortis, alternativ, emo, allmänt konstig, rebell och typ.. vad ska jag kalla det - upp och nervänd känns som ett bra begrepp.

16 - ? år är jag nu, och visst har jag lugnat ner mig! Jag är gladare nu också, har blivit äldre och mognar (dock inte alltför mycket, taha) och jag vet inte ritkigt vad jag kan säga mer. Jag är fortfarande jag, mer lik den jag var när jag var yngre tror jag, innan jag började förändras. Jag börjar hitta mig själv mer och mer. Förlorade bitar kommer tillbaka och de faller ner på sin rätta plats. Ingen annan kan hitta mig, de kan hjälpa mig på vägen, men i slutändan är allting mitt eget ansvar

Så tack Sofia för att du gav mig det här att tänka på. Och tack till er som har brytt er om mig, och hjälpt mig och så gott som räddat mig genom mina lite halvknackliga år... Ni är guld värda <3

                                 
                         behind blue eyes there's a long story