dreamer

Jag saknar dig så jävla mycket. Jag bryr mig om dig så mycket. Jag vill att du är här och pratar med mig, eller så vill jag kunna ringa dig och prata. Vi skulle inte behöva säga något viktigt, bara om vi ville. Jag kan prata med dig om allt, det säger du i alla fall till mig jämt. Men när jag gör det, känns det så fel. Det känns ungefär som om jag står framför dig och klär av mig, plagg efter plagg ända tills jag står helt naken. Det värsta är att du säger att du bryr dig, du ber mig att berätta, och när jag gör det så får jag inga bra svar, ingen reaktion, jag får ingenting tillbaka. Jag finns alltid där för dig, jag vill alltid finnas där för dig. När jag säger för evigt, då menar jag det. Frågan är om du menar samma sak, om du verkligen vill vara min vän eller om du bara är för snäll för att våga säga ifrån. Men något får mig att tvivla, någonting inom mig tvivlar så starkt på att du bara skulle låtsas. Jag känner dig för väl, eller åtminstone tror jag att jag gör det och du skulle aldrig göra så mot mig. Du skulle aldrig ljuga för mig, du skulle inte låta mig tro saker, du skulle inte svika mig. Det är inte något som du gör medvetet. Och om jag har rätt i allt jag nu skriver, då skadar du mig så hårt utan att förstå det, utan en tanke bakom allt du säger och gör. Jag både vill och inte vill tro på det, för är det omedvetet så kan du ju inte förändra det, då är det bara sådan du är. Jag vill acceptera den relation vi har, men det är svårt för mig när allt ansvar är mitt och när jag vill ha det annorlunda. Jag måste våga säga ifrån, men jag är så rädd att förlora dig.


Jag vill att du läser det här, men samtidigt inte. Jag vill att du ska förstå vad jag vill säga. Men jag tror inte att du läser...