dreamer

Shit kan ni fatta att det redan gått en vecka. Tiden går så himla fort nuför tiden. Jag fattar inte hur men på något sätt försvinner bara vecka efter vecka. Imorgon är det fredag vilket betyder att vi gått i skolan tre veckor redan. Det känns ungefär som en vecka, men samtidigt som en evighet. Fredag förra veckan minns jag som om det vore igår, det känns så otroligt nära när vi hade idrott och en ambulansen kom och när jag senare på kvällen satt barnvakt. Jag fattar inte hur en vecka kunnat pasera helt obemärkt... Allting bara flimrar förbi och det känns som om jag inte ens märker vad som händer. Ibland kan jag komma på mig själv med att undra vad jag gjort den senaste veckan och ibland kan det ta mig jättelång tid att minnas. Andra gånger minns jag exakt vad jag gjort, och ibland så minns jag att jag varit på ett speciellt ställe men jag har ingen aning om vad jag gjorde där. Mitt minne börjar bli alldeles för förvirrat, allting går för snabbt. Jag måste få andas

Jag tror att man ibland måste stanna upp och fundera över vad som verkligen händer. Lite då och då måste man faktiskt få fundera över livet, vad som har hänt senaste dagarna och tänka på hur allting egentligen är. Man kan inte leva hela livet utan att leva. Stanna upp och njut av vissa stunder, känn efter och ta vara på det du tycker om och gör inte bara allt "bara för att" Man måste ge sig själv lite tid, för det är faktiskt sitt eget liv man lever och alla val man gör påverkar ens framtid och vem vill komma på det här först när man är vuxen? Vem vill se tillbaka på sin tonår och inte minnas någonting för att man bara stressat igenom och gjort saker utan att känna, njuta och leva för stunden? Jag vill iafa inte göra det...

fast jag funderar över:
ett gott skratt förlänger livet, men tiden går ju fort när man har roligt?