dreamer

Idag åkte mamma och jag till ICA för att handla. Vi tog bilen dit. Det låter så dumt att säga, jag känner mig så gammal. "Får jag låna bilen, pappa?" Det är ju liksom som om jag vore vuxen. Och vuxen är vad jag minst av allt känner mig. Jag vill vara liten just nu, då var allting så enkelt. Då var man oftast glad och om man var ledsen gick det över på fem minuter. Man fick tröst, min nalle eller mamma och pappa var största tryggheten och det var så väldigt enkelt. Man blev inte arg på sina kompisar. Man bråkade inte. Man funderade aldrig över det här med hur din och min relation är. Man visste ju inte ens vad relation betydde. Tänk vad enkelt allt var. Sedan blev jag lite äldre, lite före alla andra. Jag har alltid varit före, alltid varit äldre. Känt mig annorlunda utan att kunna sätta fingret på varför.

Fast med tanke på att jag träffade farmor idag som snart fyller 86 och knappt känner igen sitt barn, att jag såg farfar ligga och sova som ett litet barn omgiven av enorma kuddar och täcken i en sjukhussäng och att jag såg en tant som fyller 100 år på fredag så får jag en känsla av att jag inte är särskilt gammal. Jag kan utnyttja livet, min ungdom min frihet. Jag har inga plikter, jag bor hemma, föräldrar betalar allt och mitt liv verkar vara så enkelt. Så bekymmerlöst.

Hur kan jag ändå känna tyngden av ansvar för alla runt omkring, smärtan av de som sårat mig och ångesten som kväver mig om jag inte är gammal nog?