dreamer

Mitt intresse för att låtsas att jag är en någonting med vatten- minister i Brasilien och därefter skriva en analys om mina erfarenheter är inte så jättestort och jag är mer lockad av att sitta här, titta ut genom fönstret och med tom blick konstatera att det tidigare så fina vädret precis ersattes av regn. Och att jag kom fram till väldigt mycket under min promenad.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att jag är lite av en ensamvarg. Jag trivs ensam, jag tycker om det. Jag skulle aldrig stå ut med människor omkring mig hela tiden och jag förstår inte att vissa gör det. Inget ont mot dem, men själv skulle jag aldrig välja att leva så. Det betyder inte att jag inte har vänner, att jag avskyr att umgås eller att jag aldrig är sällskapssjuk - för det är jag visst. Bara inte lika ofta. Men vissa dagar känner jag inte alls för att vara ensam, de dagarna vill jag inget hellre än ha någon att prata med. Men som sagt, de flesta dagarna i mitt liv ser inte ut så. Och hur mycket jag än försöker säga till mig själv att det är något konstigt med det, att det är fel på mig och att jag måste vara galen som hellre än att festa, umgås med vänner och hitta på roliga saker sitter ensam hemma och häckar, gör ingenting eller åker till stan och shoppar själv så funkar det inte. Idag insåg jag att jag trivs såhär. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Frågan är bara om det innebär att jag trivs med mig själv? För mitt första svar på den frågan skulle bli absolut inte, men om man tänker efter så stämmer det nog inte.
Jag trivs nog med mig själv
och jag tror att det är något bra