dreamer

00.00. Nu ska man önska. Men det finns ingenting att önska.

Jag har fallit tillbaka in i det där stora tomma och svarta rummet igen. När jag är ensam vill jag umgås och när jag är med någon vill jag vara ifred, ingenting tycks vara rätt. Jag är rädd att jag börjar tappa mig själv igen.

Jag mår illa och jag vill faktiskt inte äta. Jag vill inte ha någonting med mat att göra, jag är trött på all den här stressen och ångesten som kommer i samband med mat. Det borde inte vara så, jag vet ju det. Men det är så ändå.

Jag borde plugga, men det händer ingenting, jag kan inte ta tag i mig själv. Boken ligger här bredvid mig men jag kommer mig inte för att flytta handen, bläddra fram rätt sida och börja läsa. Jag skulle ändå inte kunna ta in det som står. Men ångesten och stressen som kommer med plugget, vad gör man åt den?

Alla människor runt omkring, jag vet inte var de är. De står här så att jag kan se dem, höra dem och prata med dem. Men var är de egentligen? Det är som att sitta i mitten av ett fullt rum och ingen ser mig. Omgiven men ändå ensam.

Varför känner jag mig så missförstådd?