dreamer

Varför ställer jag upp, varför finns jag alltid alltid där, varför lyssnar jag alltid, varför tar jag alltid åt mig, varför är det så?

Varför talar alla om för mig vad jag ska göra, varför vill alla ändra mina åsikter, varför vill alla att jag ska vara någon jag inte är, varför skulle det vara så?

Jag är. Jag är som jag är. Idag är jag liten och stor på samma gång. Jag gjorde mig själv stolt, tog ett steg och vågade. Fy fan vad jag är bra. Men sen ramlade jag, föll ner i första bästa grop som dök upp. Alltid ner, ner ner ner. Varför kan det aldrig få handla om mig, varför ska det alltid vara någon annan. Jag som ställer upp, jag som lyssnar, jag som hjälper. Men när är det min tur? Det finns för mycket känslor i mig.

Det skulle vara så skönt att ha någon som lyssnade, nickade och förstod. Någon som höll med mig, hjälpte mig och trodde på vad jag sa, istället för att försöka ändra min uppfattning, tala om hur fel jag har och vad jag borde tycka och känna egentligen. Livet funkar inte så, inte mitt liv i alla fall. Jag kan inte ändra mina känslor, men jag tar ändå åt mig av allt ni säger. Det blir bara så fel