dreamer

Jag har tänkt länge på det här med att leta fel och se ner på folk runt omkring. Det gör en faktiskt inte inte gladare eller självsäkrare på något sätt, snarare tvärtom. På ett sätt kan det kännas som en tröst att veta att ingen annan heller är perfekt. Att se någon som man tycker är perfekt, beundrar och är avundsjuk på ha ett litet fel kan ofta göra att man själv känner sig lite tryggare- för stunden. Jag tror att man tänker "men hon har ju jättemånga kompisar fastän hon är så blyg" eller "hon har en pojkvän även fast hennes ben inte är de snyggaste i världen" och då får lite hopp själv, om de lyckas fastän de inte är perfekta så varför skulle inte jag kunna?

Nästa tanke blir dock varför. Varför får hon men inte jag, varför kan han men inte jag, varför lyckas hon, varför tror hon på sig själv, varför mår hon så bra, varför är hon så glad osv osv. Det är på grund av de tankarna man börjar må dåligt. Det är när man börjar fundera över vad alla andra har som man känner sig dålig. Tänk om man istället bara tänkte på det första sättet, man insåg att ingen människa är perfekt och att alla faktiskt kan lyckas ändå.

Istället för att klanka ner på folks dåliga sidor borde man uppmuntra deras bra. Se det fina med personer och säg det till dem. För ingenting kan få mig att känna mig så bra som när jag ser att jag har gjort en annan människa glad. Att se glädjen i någons ögon och leendet på dennes läppar tack vare någonting som jag har sagt eller gjort, det är riktig lycka för mig. Och dessutom, om man själv är trevlig mot folk i sin omgivning kommer det troligtvis bli gladare stämning och fler vågar dela ut komplimanger. Jag undrar varför det är så mycket svårare att le mot en person än att titta snett, och varför man oftare slänger ur sig en dryg kommentar när man är irriterad, än man berömmer något bra när man är glad.