duktighetsfällan
Lycka! Amanda skickade precis sms om att första lektionen imorgon är inställd vilket innebär att jag börjar ca 12 imorgon. Flera bra saker med det, dels får jag sovmorgon, dels slipper jag få tillbaka provet som gick uruselt och så slipper jag oroa mig för att jag är jättepigg nu och inte kan somna med resultatet att jag imorgon när jag skulle stigit upp halv sju skulle varit psykbryt. Dessutom hinner jag skriva lite också, det har inte blivit så mycket av med det på sistone med anledningen att det verkligen inte händer något alls. Allting inom mig är tomt och det känns som att jag inte kan älta min tomhet hur länge som helst.
Har läst lite mer i boken också. Duktighetsfällan. Det känns så hemskt att jag kan identifiera mig med alla historier och det är ännu värre att veta hur många andra som också kan det. Att aldrig kunna nöja sig med något som duger utan alltid vilja göra det bäst, det är en otrolig press. Matteprovet på torsdag till exempel, jag har aldrig aldrig aldrig i hela mitt liv fått 'bara' G i ett ämne och jag skulle inte acceptera ett G på provet. Att kunna göra det, kunna nöja sig med något som inte är det bästa man kan prestera vore en sån lättnad. Samma sak gäller kapitlet om att aldrig kunna stänga av och vila från skolan, stressen, pressen och kraven. Är jag sjuk en dag har jag hela tiden allting jag måste jobba ikapp hängande över mig och jag kan ha ångest en hel dag för att jag inte utnyttjar den ordentligt. Om jag tränar jag kan antingen träna hårdare och få ett bättre resultat eller också kunde jag ju lika gärna varit hemma och pluggat. Om jag ser på film finns hela tiden alla oskriva uppsatser och halvlästa böcker i bakhuvudet som gnager och stör lugnet jag söker efter.
Alltid är det något i vägen. Nu ska jag i alla fall utnyttja min kväll/morgon och läsa länge, sova länge sedan gå på två lektioner, åka till jobbet och förhoppningsvis göra bra ifrån mig, även fast jag är galet nervös - igen.
