dreamer

Jag tror att mycket av det som hänt på sistone är det bästa som kunde ha hänt mig just nu. Jag mår bättre, jag tänker inte så mycket längre och jag har accepterat att relationer förändras med tiden. Självklart finns det vissa tider då jag ser tillbaka men det gör inte lika snälla-kan-du-skjuta-mig-för-det-skulle-göra-mindre-ont längre, det känns faktiskt ganska bra. Jag har vänner runt omkring mig och jag uppskattar det liv jag lever.

Det finns saker som har hänt, och personer som har sårat mig, men det går inte att göra så mycket åt det. Antingen får man leva med det eller också göra sig av med det. Minnen finns alltid men frågan är om man ska behålla de plågsamma och hjärtskärande minnena eller om man ska fokusera på de bra tiderna? Egentligen är det en ganska korkad fråga, men svaret är ju att i början när allt känns som värst vill man inte tänka på att det som var bra faktiskt var något bra, i början vill man sakna allting och tycka att det är skit. I början vill man tycka synd om sig själv. Men med tiden lär man sig, och tiden läker sår men minnen finns kvar som ärr. Ärr kan vara ganska bra erfarenheter i många fall.