kristallklar
Välbekant söndagsångest tränger sig på och jag orkar inte göra något motstånd. Helgen har varit jättebra efter fika med mammsen, bowling och middag med örbyflickor, nattprat med Pelle och filmkväll med Sebbe och det känns som evigheter sedan jag var hemma sist. Men söndagar är alltid söndagar och det går nog inte att komma ifrån. Matten försöker verkligen kväva mig och jag längtar tills pappa åker så jag kan baka sockerkaka. Och tills Amanda slutar jobba så hon kan ringa mig för jag behöver prata lite. Prata om allt och ingenting, bara prata. Och hon är bra på det, den tjejen.
Kärlek till er fina personer
ni börjar bli rätt många stjärnor som lyser upp i mörkret nu
Kommentarer
Trackback
