dreamer

Det är precis som det alltid är. Vilket är. Det finns för mycket att göra för att jag ska hinna leva och det känns inte riktigt helt rätt att jag har så mycket att göra i skolan att jag inte hinner gå till själva skolan.

Livet utanför yrar också rätt mycket i nattmössan. Hur kan det vara så att varenda relation jag inleder med en person blir komplicerad? Jag kan inte vara syster, inte dotter, inte vän och inte något annat utan att det blir ett sjuhelsikes krångel med precis allting. Min enda enkla relation just nu är den som är mest komplicerad för andra och när jag börjar fundera på det är det även den mest komplicerade för mig. Men jag vill inte veta att den är komplicerad. Vill inte tänka på hur sårad jag kommer att bli, eller hur hårt jag kommer att såra.

Jag vill bara leva i den den lilla bubblan av frihet.
Min lilla bubbla utan tankar på skolan, vänner, tårar, svek, död och allt som allt det andra bär med sig.

Jag vill ha min fristad kvar men jag inser själv att det inte är möjligt.