dreamer

Det är alltid svårt att skriva lyckliga historier när man själv är på ett humör som speglar motsatta känslor så jag känner att det inte ens är någon idé att försöka. Bättre att muntra upp sig själv och sedan skriva eftersom känslorna på något vis blir mer äkta då. När jag var yngre tröttnade jag på att alla böcker och filmer hade lyckliga slut, jag ville ha något som visade verkligheten och verkligheten slutar inte alltid lyckligt. Efter att äntligen ha hittat en bok med olyckligt slut inser jag hur fel jag haft. Ett olyckligt slut lämnar kvar ångestkänslor och en känsla av att det borde finnas en fortsättning. Och finns där ingen fortsättning så skapar man sig själv en vidare utveckling och det slutar oftast med misär och oro.

Lyckliga slut finns för att skapa hopp, för att få människor att se ljuset i slutet av tunneln och för att så ett litetlitet frö i hjärtat som förr eller senare slår ut till en stor blomma och fyller en med glada känslor, utan att man ens är medveten om förändringen. Jag insåg att nej, oftast fortgår inte livet som i filmerna eller böckerna, det blir inte alltid som man tänkt sig eller hoppats och "vi levde inte lyckliga i alla våra dagar" men om man bara vågar fortsätta hittar man snart en ny väg att gå på, och sedan ytterligare en ny och så småningom blir livet precis som en saga. Inte den sagan du kanske en gång läste, utan en egen saga som blivit skriven i stjärnorna och som kommer att fortsätta skrivas så länge du fortsätter leva.