dreamer

det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra

Det är fortfarande svårt att sätta ord på känslor, jag börjar undra om mina känslor ens är mänskliga för jag får aldrig någon ordning på dem? Humöret går från minut till minut. Vi stod barfota ute i regnet, svepte in oss i filtar och drack te när vi kom in. Det gick bra på jobbet och jag trivs allt bättre. Ett steg in i huset och det är som om någon börjar slå mig. Jag kommer ingenvart med något alls. Vet inte var jag ska börja, eller sluta, eller göra överhuvudtaget.

Måste träffa någon, måste prata med någon, måste skriva till någon. Men någon finns inte där. Jag vet inte vem någon skulle vara. Alla som brukade vara någon befinner sig på andra sidan av en glasruta. Jag ser men når inte. Glasrutor ska man inte krossa, jag tänker inte krossa något. Det är inte jag, har aldrig varit jag och kommer aldrig bli jag. Om någon ska nå mig behöver jag beröras. Det finns väldigt få som lyckats beröra mig på det sättet.

Nu behöver jag te och en uppesittarkväll. Fast egentligen behöver jag sova för imorgon har jag min sista körlektion, förhoppningsvis för alltid. Men det blir nog te, och något annat varmt kanske.