dreamer

Oj hej vad många det är helt plötsligt. Jag tänkte på en grej idag och eftersom fc fortfarande ligger nere har jag all tid i världen att skriva av mig lite.

Det jag tänkte på var det här ordspråket "ångra aldrig det som en gång i tiden fick dig att le". Jag har funderat rätt mycket över det och jag är rätt delad. Man ska ju inte ångra sådana saker eftersom när man upplevde dem var de positiva och skapade en känsla, och den känslan ska man komma ihåg och leva med. Allt man har upplevt är ju en del av den man blivit och därför tycker jag inte att man ska glömma saker. Men att ångra borde man ju få göra i vissa situationer. Om jag har blivit våldtagen eller misshandlad av någon till exempel, då borde jag ju verkligen ångra att jag lärde känna den personen, även om den någon gång i tiden fick mig att le? För även om han fick mig att le en gång är det väl inte värt det om han slog mig femton gånger? Eller är jag helt ute och cyklar nu?

Om jag däremot har roligt med en person som sedan dör, då borde jag ju inte ångra att jag lärde känna den personen eftersom jag inte borde glömma allt fint vi haft tillsammans, och eftersom vårat slut var omöjligt att förändra eller påverka. Om man däremot blir brutalt sårad av någon och lämnad med vilje, då kan det väl vara okej att ångra att man lärde känna personen, för då var inte slutet oundvikligt och om man inte hade lärt känna personen hade man sluppit bli sårad. Eller är jag ute och cyklar igen?

Jag tror att jag är lite ute och cyklar. Men i vissa stunder känns det så. Jag vill inte ångra de fina stunderna. Men jag önskar samtidigt att det aldrig hade skett. Fast man måste våga för att vinna och man kan inte låsa in sig i ett skåp för att slippa bli sviken. Det är en del av livet.

Jag antar att man helt enkelt inte ska ångra det som en gång i tiden fått en att le.