dreamer

På svenskalektionen idag skulle vi hålla våra tal. Vi fick hålla precis vilken sorts tal vi ville och de fick handla om vad som helst. Under första passet var vi tio stycken som lyssnade på fem tal, och under nästa pass lika många. Jag har aldrig i hela mitt liv gråtit så mycket helt öppet i skolan. Det var helt sjukt. Redan under första talen började tårarna rinna då det handlade om ångesten över att inte komma tillbaka till skolan efter sommaren. Sedan kom det tredje och näst värsta talet. Ett tal om studenten, ångesten, rädslan, klassen, skolan. Det innehöll verkligen allt och jag tror inte att det var någon som INTE grät. När sedan meningen "och jag vet inte ens vad som händer sen, jag kommer troligtvis aldrig att träffa en del av er någonsin igen" stortjöt jag.

Lagom bra sådär att vi var i rätt stämning inför mitt begravningstal då. Jag hade tårar överallt, i ögonen, i halsen, i näsan och över hela ansiktet. Att försöka hålla ett begravningstal i det tillståndet var inte det lättaste. Jag darrade, skakade och frös. Halvvägs in fick jag knappt fram orden för att jag grät så mycket. Men det gick bra i alla fall, fick mycket uppmuntran av alla. Inklusive min lärare som tyckte att personen borde fått höra talet. Det känns inte så jättetroligt men tänkte slänga upp det här i alla fall. Bara för att.

Komiskt eller tragiskt att vi får hålla tal om precis vad vi vill och då håller i princip alla tal som leder till att alla sitter och stortjuter 40 minuter i sträck?