dreamer

Jag vet att det låter som en kliché, men jag minns fortfarande första gången jag träffade dig.
Självklart gör jag det.
Sommarlov, tionde juni 2006 och du var min pojkväns bästa kompis.

Du tog inte andan ur mig, du bländade mig inte med ett leende och du charmade mig inte. Tvärtom skrämde du livet ur mig.

Det var VM och Sverige spelade 0-0 mot Trinidad-Tobago och jag har nog aldrig sett någon så förbannad. Jag var helt enkelt livrädd.

När vi väl började prata visade du en annan sida. En annan sida än den tuffa machopersonen alla andra kände dig som.
Jag blev berörd, kände mig speciell och för första gången hade jag fått det bevisat för mig att första intrycket av en person inte alltid stämmer.

Det blev början på en vänskap jag aldrig kunnat föreställa mig. En sådan vänskap som alltid finns beskriven i filmer och böcker. Jag minns att jag brukade likna oss vid Luke och Haley i One Tree Hill.
Ironiskt nog blev det precis en sådan vänskap som finns i filmer.
En vänskap som fick sitt slut alldeles för tidigt.
En vänskap som efter sitt slut gjort det omöjligt att någonsin glömma känslan av att känna sig underbar, älskad och speciell.

Du visade mig en helt ny värld och du fanns när alla andra bleknade bort och försvann iväg åt olika håll. Du stod bredvid, du stod kvar och höll min hand. Du höll mig helt enkelt vid liv och jag är så ledsen att jag inte lyckades göra det samma för dig.
Det värsta är att jag inte ens vet om jag skulle klarat det om jag hade försökt.

Det finns så många minnen, så många stunder och så många konversationer jag tvingats radera för att gå vidare med mitt liv. Trots det går det inte att gå vidare.

Inte fullt ut.

När någon slits ifrån en så plötsligt rasar världen samman och trots allt stöd man får från människor runtomkring en är det fortfarande en del, en liten pusselbit, som lyser med sin frånvaro,
och den frånvaron tycks på något underligt vis lysa starkare än hela det som kvarstår.

Men jag har gått vidare, jag har fortsatt leva mitt liv, nästan som vanligt. Jag har försökt att glömma men det känns som en del inom mig kämpar för att fortsätta minnas.

Överallt finns saker som påminner. Låtar, dofter, personer, skratt, filmer, böcker. Vi hade så mycket tillsammans och det har gått alltför kort tid för att jag inte ska förknippa allt det med dig.

Januari 2010.

Det är bara lite drygt ett år sedan men det känns som en hel evighet.

Kanske märks det inte utåt, kanske gör det det
men varje morgon vaknar jag med en konstig känsla av att något saknas och den känslan är obegriplig tills jag plötsligt minns.

Du finns inte längre. Du går inte längre att nå.
Men du lever kvar i mig.