att fungera

Det är flummigt och förvirrande. Förvillande. Det är ovanligt, oväntat, förvånande, överraskande och ohjälpligt. Att bli stor. Att förändras. Att gå, andas, tänka, undra, fundera, formulera, prata, berätta, skratta, gråta, springa, gömma sig, spela spel, leka, lura, dö.

Det är livet.

Det är livet i ett nötskal och det är aldrig särskilt lätt när det börjar bli svårt. Det är egentligen inte särskilt svårt heller. För andas och tänka sköter kroppen åt en, vare sig man vill det eller inte. Och att skratta och gråta gör man oftast utan att man vill det också. Och resten av sakerna kräver bara lite övertalning från hjärnan. Lyft nu höger fot från marken, sträck det lite framåt, luta kroppen framåt, för foten ned mot marken igen - grattis ett steg avklarat, fortsätt i samma takt.

Alltid denna övertalning. Det är inte mycket som krävs, man måste bara orka lyssna på den delen av hjärnan som inte är i psykiskt kaos.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0