dreamer

Fortsätter fundera över någon annans liv och mitt eget. Reflekterar över vad som egentligen gör mitt liv till mig och inte någon annans. Nya tankar tar plats och jag undrar varför jag funderar så mycket över de andra jämt. Det är både så jag lever och så jag inte lever. Det är inte i de stunderna som jag är levande, men det är så jag tillbringar de flesta stunder då jag bara är, då jag bara följer med, låter strömmen ta tag i mig och döda lite tid. Jag märker att jag blir ledsen när karaktärerna i boken är ledsna, jag är glad när karaktärerna i boken är glada. Jag väcker liv, väcker tankar och väcker känslor genom att läsa vad andra personer tänker, känner, mår. I just den här boken står det att man inte ska tänka så mycket, att de liv som är genomtänkta egentligen inte har levts utan bara planerats och att personerna en dag vaknar upp och inser att medan de planerade sin tillvaro, sin nutid och sin framtid så passerade deras liv utan att de var medvetna om det.

Jag funderar och fortsätter jämföra.

Jag tror inte att jag planerar mitt liv. Jag tror inte att mitt liv sker medan jag är upptagen med att göra upp planer för hur det ska se ut. Men jag tror inte heller att jag lever i nuet. Jag lever i något slags parallell universum mellan de stunderna då jag faktiskt gör saker som  får mig att känna mig levande. Nya tankar väcks. Vad får mig att känna mig levande. Skriver listor, i huvudet och på papper. Undrar om dessa tankar och listor är en del av det där som "gör att livet passerar samtidigt som jag planerar mitt liv". Jag tror inte det. Om jag tänker och funderar större delen av mitt liv är det väl det som är mitt liv. Jag kanske föddes som filosof, bara i fel århundrade, vad vet jag.

Inser i samma sekund jag skriver det att mitt liv måste ju vara det som jag gör, det som jag tänker och det som jag är. Sedan om det är ett liv jag vill ha, om det är det liv jag vill ha, det får jag ägna annan tid åt att fundera över. För det är i alla fall det livet som är mitt.