time to say goodbye
Då har jag äntligen vaknat upp ur dimman som legat över mig de senaste ett och ett halvt dygnen. Jag kan inte riktigt svara på vad som har varit vad och hur allt känns för jag vet att det brukar ta ett tag innan ångesten kommer efter sådana kvällar. Och dimman gör ju att det blir lite svårt att känna.
Igår var som sagt var inte mycket till dag och om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var idag det var lördag för jag har i princip inga minnen från gårdagen alls annat än kortare bilder och ett flimmer av ljud och färger som snurrar runt i huvudet. Visste knappt vilken dag det var eller vart jag var någonstans när jag vaknade upp i min brors säng denna morgon.
Trots att jag vet hur det borde kännas kan jag inte låta bli att må bra. Jag hade verkligen en underbar kväll i fredags och det fanns inte en enda dålig sak som hände. Det var ren och skär kärlek kvällen igenom. Det där som är lite suddigt, som jag har försökt tänka på hur jag borde reagera över, det verkar inte riktgit ha någon mening. Jag försöker avgöra om jag borde vara ledsen eller besviken, eller enbart glad, men jag verkar inte riktigt känna någonting alls. Och det är något som gör mig både ledsen och glad.
Kommentarer
Trackback
