dreamer

Livet är verkligen oförutsägbart. Inte för att det har hänt något särskilt, men man vet ju aldrig vad som kommer att hända. Jag kan gå runt här och tro att jag kommer att bo i det här huset föralltid, läsa samma böcker i tjugo år till, se samma filmer, umgås med samma personer, tycka om samma maträtter, lyssna på samma musik, sysselsätta mig med samma saker och fira jul likadant varenda år tills jag fyller dags-att-dö. Men det är inte så. Det finns inget vanligt, vardagligt, kommer-alltid-vara-så-här. Det är omöjligt. Vad som helst kan hända, vad som helst kan förändras. Och därför är det så in i pipsvängens dumt att kasta bort det liv man har, det liv som pågår just nu.

Jag vet mest vad jag vill göra och oftast gör jag också det, i den mån det är möjligt. På lovet har jag gjort mest ingenting, men jag anser inte att det är att kasta bort mitt liv, min ungdom, min frihet och allt vad det heter. Jag vill ju det här, då är det ju så det ska vara. Jag har umgåtts men inte gjort någonting. Jag har varit på bio med min pappa och min lilla syster. Jag har firat ett lugnt nyår med min bästa vän. Jag har spelat bowling med tre fina personer som ligger mig nära om hjärtat. Jag har pysslat med julklappar. Jag har varit ensam långa stunder, långa dagar. Jag har slötittat på tv en fredagkväll. Jag har byggt ett tusenbitars pussel. Jag har gjort collage, lyssnat på gamla skivor och läst bra böcker.

Det är det jag vill ha. Och det är det jag har.