dreamer

Jag har väldigt svårt för avslut. Och med väldigt menar jag väldigt. Jag klarar inte av att avsluta saker och jag har en känsla av att det är därför jag ofta låter saker rinna ut i sanden. Det är säkert väldigt fegt men jag tycker inte om när något tar slut, när det inte finns någon väg tillbaka. När det är definitivt.

Drar paralleller till mina böcker som vanligt. Det blir både bra och dåligt, lätt och svårt. Det går alltid att läsa om en bok, hundratusen gånger om jag så vill, och på så vis slipper jag avsluten, jag kan behålla karaktärerna, personligheterna, miljöerna och historierna hur länge som helst. Å andra sidan blir det aldrig något nytt. Det går inte att utveckla en relation med karaktärer från böcker på samma sätt som det går att göra med verkliga personer i livet. Trots det har jag insett att relationen blir annorlunda. En bok man läser när man är tolv år upplevs inte alls på samma sätt som när man läser den och är nitton år. Trots att den är exakt densamma.

Säkerhet, trygg hamn, alltid trogen, sviker inte. Tillflyktsort. Gömställe. Drog.