dreamer

På sätt och vis är den här tomhetskänslan skön. På något underligt vis kan jag välkomna det där Ingentinget som jag i vanliga fall är så rädd för. På många sätt känns det bra att slippa känna någonting istället för att känna allt.

Om jag tittar på det hela ur ett annat perspektiv är det helt fel att Ingentinget omringar mig. Jag är van vid det och avskyr det, men det beror ju på att jag upplever ingentingets känslor när jag egentligen inte borde, när jag borde känna någonting annat - vad som helst. Det som är bra just nu är att jag hellre är tom än ledsen medan det annars brukar kännas som att jag hellre är helt normal och vanlig än tom.

Det låter inte särskilt begripligt och känns som att jag mest säger emot mig själv, frågan är om jag själv kommer förstå när jag läser vad jag skrivit om ett halvår. Men sådant återstår att se.