dreamer

Att spela större delen av dagarna är ganska utmattande när det inte är det enda arbete man måste utföra. Det värker i varje del av kroppen och tårarna som trycker på vill aldrig riktigt rinna ut, istället ligger de bara där som ytterligare en tyngd att bära. Det känns skönt att få bryta ihop och veta att någon vet hur allt egentligen ligger till. Att veta att det finns någon som bryr sig, som ringer och frågar hur man mår och hur allting går. Den känslan är starkare och lättnaden över att någon som bryr sig vet om allt är större än olustighets känslan över att någon vet hur miserabelt allt är i vissa stunder.

Men jag är så sju-i-helsikes trött på hela jordklotet med hela dess befolkning och all idioti att jag helst av allt vill dra täcket över huvudet tills idiotin försvunnit. Och nej, livet är inte lika lätt och perfekt som jag kände i söndags.