dreamer

Det är inte förrän man är ensam som man inser hur ensam man faktiskt är. För sju dagar sedan var den här ensamheten underbar, den var självvald, rofylld och efterlängtad. Idag, en vecka och en dag senare är precis samma ensamhet ingenting annat än just ensam. Jag sitter i samma hus, i samma soffa, tittar på samma film och har, i princip, samma möjligheter.

Ändå känns det bara tomt. Och jag förstår inte varför det är så tungt att gå upp på morgonen för att gå till jobbet, eller att klä på sig kläder och göra sig i ordning för att träffa en vän i stan, eller promenera hem till mamma för middag. För trots allt är det just då jag mår bra. I den studen när jag är så upptagen att jag inte kan tänka på annat än det jag gör just då. Det är då jag lever och det är då jag inser att mitt liv inte ligger och drunknar på havets botten.

Trots det väljer jag att vara hemma. Ensam. Väljer att inte träffa någon för jag orkar inte anstränga mig. Väljer att sitta hemma en hel helg och längta efter något som jag för en vecka sedan inte hade förlorat.