dreamer

Ibland är det verkligen precis så det känns men av någon anledning går det alltid över. Även om det alltid finns där så är det bara för kortare stunder som det känns som att livet suger. Man har uppgångar och nedgångar, de verkar vara dem livet består av och det verkar inte vara ofta livet flyter på längs en rak linje. Men jag vet inte. Det kanske inte vore så kul att bara flyta på heller.

Och jag undrar varför och hur jag kan vara så rationell, och hur det kan vara jag som tröstar, och hur jag egentligen kan se mening i allting när jag samtidigt vet att det är slutet på något bra, att det inte kommer att kunna bli som jag vill och som känns bäst vad jag än gör och hur mycket jag än hoppas. Jag förstår inte hur jag kan vara så här när jag egentligen borde bryta ihop. Det kanske kommer.