När tankarna klarnar
En inledning från en bok och ett avslut från en annan, sammanlänkade.
En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften. Det var dags för en förändring men frågan var vad som skulle förändras.
Livet han levde såg olika ut varje dag men i andras ögon verkade det troligast rätt enformigt. Det viktigaste för Snusmumriken var därför att aldrig se genom andras ögon, han nöjde sig med att se världen med sina egna.
Som alltid promenerade han genom skogen, plockade svamp och annat ätbart och återvände sedan till sitt tält. Med hjälp av torra kvistar och tändstickor gjorde han upp en eld och när han så småningom fått i sig dagens föda packades tältet ihop och vandringen fortsatte. Vart vandringen ledde honom var det ingen som visste, inte ens han själv. Det här livet hade pågått så länge han kunde minnas. Eller. Så länge han ville minnas åtminstone. Den tidigare tiden var inget han ville erinra sig om och därför ingenting han ägnade en tanke. Därför bekymrade det inte Snusmumriken att han inte visste hur dagen skulle se ut eller var han skulle komma att övernatta, han vandrade helt enkelt tills han kände sig nöjd. Skogen skänkte Snusmumriken ett lugn han aldrig upplevt tidigare, det var en plats för stillhet och ro. När han var liten blev han kallad för eremit av de i sin bekantskapskrets men det var inget som störde honom, tvärtom kände han att det stämde väldigt bra men valde att ersätta ordet eremit med ensamvarg. Eremiter brukar upplevas som vresiga och arga när de blir störda och fanns det något Snusmumriken inte var så var det vresig.
Just den här morgonen verkade skogen extra levande. Eftersom hösten nalkades skiftade trädens löv i alla färger, ljuset ändrades allteftersom dagen fortskred och framåt eftermiddagen skymtades älvorna dansa i skogsgläntan. När det började skymma insåg Snusmumriken något som legat på lur i hans tankar länge utan att riktigt lyckats ta form. Han insåg vilket uppbrott det var han känt av på morgonen och han insåg att det var dags att förändra sina livsvanor. När han slog upp tältet för kvällen tänkte han för sig själv:
”Det är inte långt hem men jag har ändå en mycket lång väg framför mig. Målet är svårt att nå, men inte okänt; jag skulle vilja förlåta mina döda föräldrar.”
